Läs senare

Artnamnens försvarare

PorträttFörfattaren Tomas Bannerhed går i gång på artnamn. Naturintresset och kärleken till språket berikar varandra. Nu är han bioaktuell med filmen Korparna.

05 Dec 2017
Artnamnens försvarare
Skyr havet. I skogen slipper man bli påmind om att det finns ett slut, säger Tomas. Foto: Linus Meyer

Gubbkepsen är på, plastkassen med stövlar är med precis som kikaren. Han har parkerat sin BMW-kombi och kämpar motvilligt med sin mobil för att få till parkeringsbetalningen via sms. Hit, längst ut på södra Djurgården kring Isbladskärret, tar Tomas Bannerhed sig gärna. För att njuta av lugnet men också för att titta på fåglar som sångsvan, svarthakedopping, tofsvipa, taltrast och gråhäger.

Författaren från Uråsa i södra Småland är bekymrad. Som han ser det är det ett sorgligt kapitel att allt färre känner till namnen på blommor, växter och fåglar. Där på landet visste alla när stararna kom, den kunskapen bara fanns.

– Det uppväxande släktet kommer inte att ha samma förtrogenhet med det som växer och lever runt oss. Det är inte bara det att man ska kunna rabbla en massa artnamn. Går man ut i skog och mark utan att veta någonting, då blir det bara ett grönt virrvarr som på ett sätt saknar mening.

Tomas Bannerhed menar att det är mycket lättare att tycka om och vårda något som har ett namn. När det pratas så mycket om miljövård och klimatanpassning är det viktigt att veta vad det är vi faktiskt ska rädda i skog och mark.

Han sitter vid ett bastant träbord med kikaren nära till hands. Han är oändligt tacksam över att han råkar ha ett stort intresse för naturen och inte för datorteknik.

– Jag går inte i gång på en enda term i den världen. Det känns oförankrat i mänsklig erfarenhet. Medan artnamn är sprungna ur vår kulturhistoria. Jag skulle ju ha mer nytta i mitt liv av att kunna mycket om datorer. Men jag kan inte ta in det.

Ord och termer i naturen är så eggande för sin rikedom och skönhet, menar han. Han låter som om han högläser poesi på ett bibliotek när han med värme i rösten pratar om fågelarter och blommor och att till och med gräsen har vackra namn. Ängssvingel, kruståtel, timotej och darrgräs. Han drar ut på stavelserna, smakar på orden.

I november 2011 fick Tomas Bannerhed Augustpriset för sin debutroman Korparna. Boken handlar om en familj i 1970-talets Sverige, en familj på den småländska landsbygden som kämpar för sin överlevnad på arrendegården Undantaget. Allt som sker berättas genom den tolvårige Klas som förväntas ta över gården en dag. Men faderns ångest påverkar hela familjen. Klas har sitt sätt att hantera situationen, han räddar sig undan hos fåglarna.

Fascinerad. När Tomas Bannerhed fick kontakt med Harry Martinsons naturprosa föll bitarna på plats.

Det var faktiskt när han skrev den som naturintresset föddes eller i alla fall växte fram. Under uppväxten fanns ett fågelparadis, en gammal utdikad myr, alldeles i närheten. Men för honom betydde det ingenting. ”Inte mer än vad en asfalterad gata eller en trottoar betyder för en storstadsunge.” Han läste medie- och kommunikationsvetenskap, jobbade som konsult och skrev rapporter. Motståndet han kände var stort. Han arbetade bara av ekonomiska skäl och för att kunna ha sin frihet utan att behöva ta en anställning. Men något hände efter många år som duktig. Han bestämde sig för att göra något som kom inifrån. Då öppnades också dörren för fåglarna.

En ensam och dyster sommar i början av 00-talet cyklade han runt på Södermalm i sin nya hemstad Stockholm. På ett antikvariat hittade han en pocket med Harry Martinsons naturprosa.

– Den innehåller en otrolig språkglädje och en underliggande kärlek till det vi har att förvalta. Till det som lever och växer och som vi borde se som en självklar del av våra liv.

Tomas smittades av entusiasmen och texterna som verkligen levde. Det gav den sista pusselbiten i skrivandet av Korparna. Grundhistorien hade han redan, men han saknade stoff att fylla romanen med.

Han erkänner att fantasi, det har han ingen, i den meningen att han kan beskriva saker som han inte har erfarit. Så där och då inleddes resan från att vara ointresserad av naturen till att vara begeistrad.

– En viss fallenhet har jag väl. Den blicken jag har på naturen lämpar sig för text. I och med att jag började så sent har jag fortfarande en lite skolpojksaktig, nyfiken, blick när jag går ute i skog och mark.

Pojken i boken tar sin tillflykt till fåglarna och de är ytterst närvarande hela tiden, med sina läten och med sina vanor. De ramar in historien, bygger upp stämningen på sidorna. Någon artjägare kommer Tomas Bannerhed dock aldrig att bli, det är inte det som triggar honom. Han har tänkt mycket på vad det är som gör att han är så intresserad. Kanske handlar det om att han vill erövra sin uppväxt på ett nytt sätt, på sina premisser.

Tomas Bannerhed

Ålder 51 år.

Yrke Författare och chefredaktör för tidningen Lära som ges ut av Stockholms stad. Romandebuterade med Korparna 2011.
Bor Södermalm, Stockholm.
Familj Ja.
Senast lästa bok Vandring av Herman Hesse och Den långa resan till nu av Per Helge.
Det urbana vs naturen Trots allt bor jag i stan. Det blir för mycket tid att tänka ute på landet. Som det har varit hittills i vuxen ålder har jag varit för nervöst lagd och har då dövat det med att vistas i miljöer där jag hela tiden får en massa intryck. Sen är jag också väldigt opraktiskt lagd. Jag har inget intresse för sånt arbete.
Skogen vs havet Att ströva fritt i skog eller odlingsmark passar mitt kynne. Jag blir nervös av havet. Horisonten är lite oroande. Den påminner mig om döden och ändligheten. I skogen ser jag inte horisonten och slipper bli påmind om att det finns ett slut.

– I stället för som det var i verkligheten, att jag bara kände att jag inte passade in och ville därifrån, säger Tomas Bannerhed.

De senaste åren har han också skrivit allt mer om fåglar, det har blivit en bok tillsammans med fotografen Brutus Östling, I starens tid och en serie radioprogram, Bannerheds bevingade vänner. I kölvattnet på boken och programmet är han ofta ute och berättar om fåglar. Han anser att det inte borde vara svårt för lärare att väcka elevers nyfikenhet.

– Det finns inte en människa i publiken som inte blir hänförd av att höra historier om till exempel lövsångarens flyttning eller gökens parasitism, menar Tomas Bannerhed.

Med stor inlevelse berättar han för mig om hur lövsångaren som väger lika mycket som två A4-papper, flyger från Namibia i mars månad. Då utsöndras ett hormon från tallkottkörteln som kommenderar fågeln att ensam på nätterna flyga 800 mil norrut, till Sverige. Där det lagom till att
lövsångaren anländer och sälgarna blommar börjar krylla i naturen av bladlöss, löv­sångarens stapelföda.

– Då inställer sig frågan, hur har den vetskapen överförts mellan generationerna i lövsångarens hjärna eller nervsystem? Den typen av historier tror jag fångar elever i alla åldrar, säger Tomas Bannerhed och fortsätter:

– Ta fasta på mysteriet i naturen, det skulle vara mitt tips till en biologilärare. Och gå ut i skog och mark. Det räcker inte att lära sig att teoretiskt argumentera exempelvis för miljön, om man inte vet vad man argumenterar om, säger Tomas Bannerhed som skriver på sin andra roman som är tänkt att ges ut nästa höst.

När du läser det här har filmen Korparna haft premiär på biograferna. För författaren var det en omtumlande upplevelse att se Jens Assurs filmatisering. Boken är inte ”speciellt självbiografisk annat än när det gäller miljön och geografin”, men Tomas svajade till lite när han hörde de ”halvt hopljugna replikerna” han satt och hittade på vid sitt köksbord i Fredhäll.

– Filmen är ett självständigt verk och ligger inte så himla nära sin förlaga, men jag är glad över att det är en modig och självständig film som inte ägnar sig åt publikfrieri. Den litar till det långsamma bildberättandet.

Länge hängde han, inspirerad av Ulf Lundells romanfigur Jack, hellre på krogen än i skogen, nu öppnar han för en flytt ut på landet igen. Kanske är det där han hör hemma egentligen, till ett liv där årstidernas växlingar ständigt gör sig påminda?

ur Lärarförbundets Magasin