Läs senare

Dagen då jag tog bergsprängaren med mig in i klassrummet

20 Okt 2010

Det är i mitten av 70-talet, jag sitter i en Stockholmsförort och räknar sida upp och sida ner i matteboken. Jag flyttar siffror, känner mig duktig i matte, guldstjärnor klistras in både här och där och det klipps av hörn på löpande band i mina böcker. När jag sitter där tror jag på allvar att jag faktiskt kan matematik.

Åren går och jag växer upp och blir tonåring. Nu tror jag inte längre att jag kan matematik eftersom jag nu förstår att jag inte längre kan det jag kunde. Jag som var så duktig i matematik har nu blivit en osäker matemFoto: Helga Jonssonatiker och jag, den skötsamma tonåringen, gör något desperat. Jag tar med mig kompisens bergsprängare till högstadieskolan, sätter mig längst bak i klassrummet, sätter fingret på play-knappen och trycker till. Musik strömmar ut i klassrummet och läraren är snabbt på plats för att hyssja, förmana och stänga av. Musiken strömmade ut som en protest eftersom sifferflyttningarna inte längre fungerade. Jag hängde inte med, det var svårt och det var så jobbigt att gå in på de där mattelektionerna.

Jag kom att tänka på episoden när jag satt i lärarrummet en dag och kände samma obehagliga känsla komma krypande. Jag valde bort NO-ämnena på lärarhögskolan och att arbeta ute i skogen är liksom inte min grej. När jag sitter där i lärarrummet för att planera vill jag protestera och söker med desperat blick efter bergsprängaren och dess play-knapp. Självklart finns inte bergsprängaren där och i stället för musik flödar det ut ord ur min mun: ”Jag kan inte!” ”Jag vill inte!” ”Jag vet inte vad jag ska göra!”

På andra sidan skrivbordet sitter en lyhörd kollega som hör mina protester och dagen efter lägger kollegan fram en hel hög med idéer och visar saker jag kan göra, utan att jag ens har bett om det. ”Gör si eller så och går inte det kanske du kan göra det här i stället,” säger kollegan som gladeligen förser mig med idéer. Känslan av att någon har hört min protest och sedan tagit sig tid att ta min osäkerhet på allvar är helt fantastisk. Så om du har en kollega i din närhet som stönar, suckar och protesterar, ta reda på varför och hjälp till om du kan.

Slutligen vill jag komma till det allra viktigaste. Är vi medvetna om att eleverna känner så här ibland och förstår vi lärare vad som är orsaken till elevernas protester? Är vi lyhörda eller hyssjar vi och förmanar för att få tyst? Och hur bemöter vi eleverna när de inte längre kan, vill eller vågar, när de sätter in hörlurarna till Ipoden i sina öron och därefter trycker på play-knappen?

ur Lärarförbundets Magasin