Ingår i temat
Prövotid
Läs senare

Dubbel chans att lyckas

Prov, innan eleverna är klara med arbetsområdet? Javisst, tycker Sabine Louvet, som ger ”75 procents-prov” till sina elever på Äppelviksskolan i Bromma. Sedan får de göra provet en andra gång, när området är klart.
– Jag är intresserad av prov som lärotillfällen, säger hon.

03 Mar 2014

Foto: Oskar Kullander– Ska du träffa vår tv-kändis? undrar vaktmästaren, medan han delar ut pingisracket till elever på rast.

Nej, det är inte för att prata om hennes medverkan i det kommande UR-programmet Kalkyl, som jag frågar efter Sabine Louvet, lärare i matematik och NO. Men utan tvivel håller hon sina ämnen högt i olika medier – hon twittrar, bloggar, poddar – och har dem bokstavligen närmast huden. På ena armen har hon en miniräknare intatuerad, på den andra en DNA-spiral och normalfördelningskurvan.

Hon försöker variera undervisning och prov så mycket som möjligt, för att kunna möta alla elever, nå dem på olika sätt. Alldeles strax är det klass 7 F som ska ha 75 procents-prov i matematik. Det handlar om geometri – vinklar, skala och omkrets.

– Det är första gången eleverna skriver provet och jag har sagt åt dem att de inte behöver plugga så mycket hemma, utan mer titta på det de tycker är svårt. Vi kommer att arbeta med kamratbedömning av provet nästa vecka och sedan kommer de att få skriva ett liknande prov efter cirka en vecka, berättar Sabine Louvet.

Eleverna börjar släntra in i klassrummet, NO-salen. I dag får diskställen för provrör och mätglas gapa tomma och de vita labbrockarna hänga kvar i drivor över klädställen. En uppstoppad kungsörn vakar över scenen från översta skåpraden.

Framme på Sabines skrivbord samlas mobiltelefoner på hög, på hennes uppmaning ”avstängda, även vibrationen”. Men miniräknare får eleverna använda denna gång. Provets fokus ligger på problemlösning, inte huvudräkning, och de har inte arbetat så mycket med de frågor som väntar.

– Tänk på att visa vad det är ni gör i svaren. Sätt er i provposition, det innebär vända mot väggen …

Sabines röst drunknar i slamret som utbryter när alla möblerar om.

– Okej, sssch, Joel och Agnes … Selma hoppar åt sidan och Pontus sätter sig där … om ni inte får plats riktigt vid diskbänkarna får man flytta bänken lite. Nu delar jag ut proven, och då är det alltså tystnad som gäller.

Sorlet upphör. Den förtätade, koncentrerade stämning uppstår som bara infinner sig när det är prov. Raspet av blyertsstreck mot linjaler, ett sudd studsar i golvet, långa hårslingor snurras tankfullt kring pennor.

Klassen har en timmes skrivtid på sig för elva frågor. Från den om vilka vinklar som är trubbiga respektive räta, till ”På en Australienkarta i skala 1:30 000 000 är det 11,5 cm mellan Perth och Sydney. Hur lång tid tar det att flyga mellan städerna om planets medelhastighet är 700 km/h? Avrunda till hela timmar.”

– Den här gången har jag hämtat  frågorna från lärarhandledningsprov och från olika läroböcker för att göra det enkelt för mig, men så gör jag inte alltid, berättar Sabine Louvet.

Med provet följer en enkel matris för bedömning, som eleverna har fått komma med synpunkter på. När de sedan själva ska bedöma proven kommer de att få en mer utförlig, men inte i dag. Det skulle bli för mycket information, som tar fokus  från frågorna.

Eleven Pontus Holmlund stänger sitt pennfodral, samlar ihop papper, linjal och räknare och lämnar in sitt färdiga prov. Han tycker att det är ganska skönt med 75 procents-prov:

– Man får veta ungefär vilka frågor det blir, men är beredd på att inte kunna alla. Om det inte går så jättebra, får man en ny chans.

Svårast var frågan om Australien.

– Jag fick ett orimligt svar, 100 timmar, så jag till och med trippelkollade. Till nästa gång ska jag plugga på hur man räknar ut tiden om man har medelhastigheten och sträckan.

Han tror att kamratbedömning av prov kan vara bra, för att få andra perspektiv än från lärare. Och att det är bra att prova på att bedöma själv. Matte tycker han är rätt kul, över huvud taget.

– Ibland är det väldigt lätt, då känner man sig duktig. Men det är lätt att fastna i någon fråga, då känns det som om man  fått hjärnsläpp.

Klasskompisen Filippa Ljungquist håller med om att Australien-frågan var svårast, eftersom den innehöll så höga siffror.

– Till nästa gång ska jag träna på att omvandla olika enheter. Jag tror att det går bättre då, när man vet vad man ska förbättra, säger hon.

Det bästa med den här sortens prov är att stressen minskar, menar hon. Matte är annars roligast när man lämnar böckerna och jobbar med projekt.

– Till exempel när vi hade geometri och fick designa våra egna drömhem, skalenligt, och använda geometriska former.

Lektionen är slut. Alla har lämnat in sina prov utan större besvär, även om nerver och stress har gjort sig påminda till och med vid detta första provtillfälle.

– Jag försöker minska deras stress, så mycket det bara går. Det här är ett sätt, säger Sabine Louvet.

Eleverna i området är mycket studiemotiverade. De vill ha – och har – goda resultat och strävar efter de högsta betygen. De jobbar mycket med skolan och det är viktigt hemma att den går bra. Det kan  också leda till stress.

– Jag har två niondeklasser, där alla är  väldigt motiverade och kämpar för slutbetygen. De tyckte det var jätteskönt att ha 75 procents-prov och känna till typen av frågor i förväg.

Med andra ord fungerar det bra att jobba med provformen på den här skolan, men Sabine Louvet är säker på att den går att använda var som helst.

– Jag tror att alla elever skulle uppskatta sådana prov. Grejen är inte att de ska vara ”duktiga”, utan att de ska lära sig av proven. Man behöver inte heller säga till eleverna att de kommer att få göra provet två gånger, men jag upplever att det blir ett större allvar hos dem om man lägger fram det så.

Ibland låter hon dem göra om exakt samma prov vid det andra tillfället, ibland ett likartat men med andra siffror.

Den enda nackdel hon kan komma på är om man har elever som är väldigt svaga i matte. Ska de göra exakt samma prov två gånger, kan de ha lärt sig det utantill.

– Kan de då innehållet? Det är jättesvårt att veta. Men det går ju att lösa genom att inte göra exakt samma prov, utan ett liknande. Och klarar de av det – då har de ju lärt sig!

Tanken med att göra provet innan eleverna är klara med ett arbetsområde är just att det ska bli ett värdefullt lärtillfälle.

– De ska få göra misstag och kunna lära sig av dem. Sen gör vi – ibland – ett prov till, när vi är klara med området. Även om man ju egentligen aldrig blir helt färdig med något

Sabine Louvet var intresserad av prov som lärtillfällen redan när hon gick på lärarutbildningen.

– Jag retade gallfeber på mina kursare genom att gilla att göra prov, säger hon  med självdistans.

Inspiration till att göra just den här typen fick hon när hon hörde en föreläsning med bedömningsforskaren Christian Lundahl häromåret.

– Första gången jag testade det var förra hösten, 2012. Då hade vi prov i NO i årskurs 8, om kolväten. Jag var väldigt ambitiös och tänkte stort. Men eleverna tyckte det var jättesvårt.

Hon hade varit lite orolig innan för att alla skulle få A på allt. Så blev det alltså inte, det gäller att hitta en lagom nivå.

– Jag gillade idén, men tänkte att jag skulle göra den i lite mindre skala. Därefter har det blivit som ett koncept för mig.

Nu gillar de flesta eleverna det också, även om en del kan tycka att det är ”fuskigt” att göra samma prov igen – för att de lär sig så mycket på det.

– Men det är ju hela poängen!

Kalkyl är ett UR-program om matematik för hög­stadiet, som kommer att sändas under 2014.

ur Lärarförbundets Magasin