Läs senare

En nation av snillen?

Svar på talDet tycks råda ständig brist på ingenjörer. Men rättfärdigar det samhällets försök att styra ungdomars utbildningsval? Daniel Lövheim, idéhistoriker, belyser dilemmat.

av Mimmi Palm
15 Maj 2017
15 Maj 2017
Daniel Lövheim, idéhistoriker och lektor i pedagogik vid Stockholms universitet, har skrivit Naturvetarna, ingenjörerna och valfrihetens samhälle – rekrytering till teknik och naturvetenskap under svensk efterkrigstid, Nordic Academic Press.

Vad handlar din bok om?

– Om samhällets vilja att få fler elever att välja naturvetenskapliga och tekniska yrken och om hur det krockar med principen om elevers självständiga val.

Naturvetare och ingenjörer tycks alltid vara eftertraktade. Varför?

– Under efterkrigstiden, på 40- och 50-talet, började OECD-länderna, utifrån prognoser, alltmer koppla natur­vetenskap och teknik till ökad produktion och tillväxt. Sverige, som hade en oförstörd industri, ville vara med när det tåget gick, för att inte halka efter och mista konkurrenskraften.

För att säkra tillgången ville man att fler skulle studera till naturvetare och ingen­jörer. Men det visade sig att ungdomarna på 60-talet inte valde de här utbildningarna i önskad utsträckning.

Hur skulle man få fler att välja dessa yrken?

– Det var något av ett dilemma. Till skillnad från den tidigare skiktningen i folkskola och läroverk skulle alla elever nu få välja sin utbildning genom det fria valet till gymnasieskolan. Eftersom eleverna alltså inte kunde tvingas måste man komma på metoder för att styra genom det fria valet.

Därför har man de senaste årtiondena försökt uppmuntra ungdomar att välja naturvetenskap eller teknik på olika sätt; genom studievägledning, genom att göra ämnena roligare, genom att anpassa ämnesinnehållet och läromedlen. Med denna form av positiv propaganda ville man göra utbildningarna attraktiva inte minst för flickor.

Har antalet sökande ökat?

– I dag sker många satsningar, det finns till exempel science centers och kampanjer på museer, för att locka ungdomar, särskilt flickor, men trots det har man inte fått tillräckligt många att söka.

Det är intressant att man faktiskt också försöker att påverka ungdomar som redan går på gymnasiet att ändra sina val, till exempel genom att erbjuda kompletterande utbildningar, som tekniskt basår.

Lider Sverige alltså av en långvarig brist på naturvetare och tekniker?

– I vissa perioder har det varit brist, men det finns också år utan underskott. Men uppgifter om det har svårt att tränga igenom mediebruset.

Faktum är att det finns statistik som visar att arbetsmarknaden för yrken inom naturvetenskap var mättad på 70-talet. Och i början av 2000-talet rådde det till och med arbetslöshet bland naturvetare.

Men man vågar kanske inte säga att vi har tillräckligt med ingenjörer, och avstå rekryteringen, för vad händer i den globala konkurrensen om trenderna vänder? Dessutom verkar det vara svårt för oss som ingenjörsnation att tillstå att vi inte kan entusiasmera ungdomar för dessa yrken. Det strider mot självbilden av Sverige som ett land med snillen och uppfinnare.

Vilken blir din slutsats?

– Det finns beslut i riksdagen om att göra de här rekryteringssatsningarna. Då borde det finnas en öppen redovisning av att man vill försöka påverka människors val, men det verkar inte finnas något intresse att diskutera den etiska dimensionen.

De stora satsningarna, som kostar pengar, kan jämföras med hur man förhåller sig till andra bristyrken, som till exempel pojkar i vårdyrken. De får inte samma uppmärksamhet eller lika stora insatser.

ur Lärarförbundets Magasin