Läs senare

Få förebilder för flickor

En smart kille med svenska föräldrar och gott självförtroende. Så ser den stereotypa bilden av naturvetareleven ut, menar forskaren Eva Silfver. Risken är att de här föreställningarna utesluter elever på grund av deras kön och etnicitet.

17 Nov 2010

Eva Silfvers avhandling handlar om hur våra föreställningar om pojkar och flickor påverkar undervisningen och lärandet i klassrummet och styr vår bild av vem som kan bli naturvetare. Hon konstaterar att naturvetare generellt har hög status – både i skolan och i samhället i stort.

– Det märks inte minst på alla statliga projekt för att få fler naturvetare. Man ser att naturvetenskap och teknik är sådant som man ska satsa på, att det är väldigt starkt förknippat med välfärd, säger hon.

Även naturvetarläraren har hög status, menar Eva Silfver. Men det finns skillnader mellan de olika ämnena. Fysik är det mest manligt kodade ämnet och det som anses svårast av fysik, kemi och biologi. Och även om NV-programmet har jämn könsfördelning bland eleverna finns det tydliga skillnader bland lärarna. En fysik- och mattelärare är oftare en man och biologi- och kemiläraren oftare en kvinna.

Ämnena har också olika koder. Fysikern anses lite tråkig, biologen ska vara en avslappnad mulletyp medan kemisten, om hon är en kvinna, kan ha Illustration: Lisa Billvikbåde läppstift och högklackat.

– Det finns en föreställning om att flickor bryr sig mer om biologi och kemi, det ligger närmare kroppen än fysik, som är hårt och utanför kroppen. Det här påverkar vad vi väljer. Det är svårare att känna sig kvinnlig som fysiker än som biolog, säger Eva Silfver.

Det handlar också om förebilder, menar hon. På en skola som hon besökte hade fysik- och mattelärarna sitt fika- och förberedelserum för sig medan biologi- och kemilärarna satt för sig själva. Det var bara män i det första rummet och bara kvinnor i det andra.

– Det blev väldigt tydligt där. Att lärarna satt så får effekt på eleverna, på var man känner sig hemma som tjej eller kille.

Hon menar att själva uppdelningen mellan ämnena i sig är en konstruktion. Bland toppforskarna är det vanligt att gå över ämnesgränserna. I skolan kan det vara svårare.

– Om man försöker jobba mer ämnes­övergripande får man ofta kritik från elever att man inte har riktig fysik. Och att det inte är lika bra. Det är inte lätt att utmana gränserna, säger Eva Silfver.

Men vad finns det då att göra i klassrummet? Vad kan en enskild lärare göra för att bryta mönstren? Eva Silfver drar en parallell till att jobba med demokrati. I läroplanen står att man ska göra demokrati – inte bara undervisa om den. På samma sätt är det med genusfrågorna.

– Man måste problematisera de föreställningar som är förknippade med kön också i sin undervisning. Det kan handla om att inte acceptera den där gruppen av killar som fnyser åt en tjej så fort hon säger något på lektionen, att faktiskt gå emot och utmana mönster.

Andra sätt är att fördela ordet så att inte bara de ”smarta”, de som själva tar plats, får allt talutrymme. Som lärare kan man också vara tydlig med att det är bra att inte veta svaret på allt. Eva Silfver menar att NV-elever ofta tror att de måste kunna från början och att de därför drar sig för att ställa frågor.

– Det är viktigt att inte veta svaret. Det är de som inte förstår som gör att lärandet går vidare. Feltänk och frågor har stor didaktisk betydelse.

Under laborationer kan man tänka på att inte göra allt till ett tävlingsmoment. Det är lätt att trigga elevernas tävlingsinstinkt genom att säga: ”Ni får gå när ni är klara!”

Då förmedlar man föreställningen att ju snabbare man gör en sak, desto smartare är man. Det är en bild som är bra att sticka hål på, tycker hon.

Ett annat sätt är att synliggöra historiska mönster: att det fanns kvinnliga forskare redan för flera hundra år sedan men att de inte släpptes in på universiteten. Hon berättar om en lärobok där det inte fanns en enda kvinna i hela boken men att Marie Curie användes som namn på en hund i ett räkneexempel.

– Man kan vara noga med hur man väljer läromedel och skriva till förlagen och säga att vi inte accepterar det här!
Mycket handlar också om att man som lärare funderar över hur man pratar och agerar i klassrummet, menar Eva Silfver, som själv har jobbat som lärare i matematik, biologi och kemi på både gymnasiet och högstadiet.

– Man gör en massa saker omedvetet. För att få en förändring måste man betrakta sig själv. Det kan också vara bra om man har en kollega som kan titta på en, säger hon.

Har du upptäckt något hos dig själv?
– Oh, ja! En gång när jag skulle förklara en apparat för en tjej och en kille på en kemilektion kom jag på mig själv med att vända mig till honom hela tiden. Det var så pinsamt! En annan sak är att man lättare kommer ihåg killarnas namn än tjejernas – man minns de som låter mest.

Förra året gjorde Eva Silfver en sammanställning av den nordiska forskning som finns kring genus och skola. Där konstaterar hon att en stor del av forskningen lever kvar i skillnadstänkandet, alltså fokuserar på skillnader mellan flickor och pojkar. Hon ser flera faror med det: dels att stereotyperna cementeras, snarare än utmanas. Dels att heteronormativiteten förstärks.

– När vi pratar om genus och kön är det viktigt att försöka tänka på att det mer handlar om att det finns olika rum för hur man får bete sig som man och som kvinna snarare än att det finns skillnader. De här gränserna är föränderliga, de förflyttar sig hela tiden. Och det är det vi måste jobba med, snarare än att påpeka skillnader.

Eva Silfver är doktor i pedagogiskt arbete och lektor vid Umeå universitet. Hennes avhandling heter Talking and taking positions: An encounter between action research and the gendered and racialised discourses of school science (Umeå universitet, 2007). Kunskapsöversikten Nordisk forskning om genus och jämställdhet i skola och utbildning: 2005/2009 är gjord på uppdrag av Nordiskt institut för kunskap om kön, NIKK (2009).

Alla artiklar i temat I väntan på jämställdhet (7)

ur Lärarförbundets Magasin