Läs senare

Fokus på rätt och fel får många att tappa sugen

Matematik, känslor och motivation hör ihop. Det vet Lovisa Sumpter som forskar om elevers föreställningar om ämnet.
– Det är viktigt att förstå hela kedjan, från förskola till universitet.

av Karin Björkman
23 Jan 2017
23 Jan 2017

I över tio år har Lovisa Sumpter forskat om matematik och affekt. Det vill säga hur elever ser på ämnet och undervisningen samt hur känslor och motivation är kopplade till det.

Vad är det som är speciellt med matematikämnet i skolan?

– I matematikundervisning ligger fokus ofta på att det antingen är rätt eller fel svar.

Hon jämför med andra ämnen, till exempel språk, där det går att peka på andra dimensioner som berättande eller språkkänsla. En text kan ha stavfel men ändå vara en bra berättelse. I ett traditionellt matematikläromedel finns ett facit, med rätt svar i slutet. I andra ämnen är facit inte lika synligt.

– Det finns en risk att man i matematik, i stället för att fokusera på lösningen som en slags berättelse, bara fokuserar på svaret.

Själv tyckte Lovisa Sumpter mycket om matematik som barn.

– Allting var naturligtvis inte roligt, men jag gillade problemlösning och föredrog kluringar och problem framför läroboken.

Hon minns ett tillfälle då hon var fem, sex år och hennes mamma hade köpt ett äpple som kostade 90 öre.

– Jag räknade ut att tio äpplen skulle kosta 9 kronor och såg hur det bildades ett mönster: 90 öre, 180 öre, 270 öre och så vidare. Jag tyckte mönstret var så vackert och var stolt över att jag såg det.

Med tiden utbildade Lovisa Sumpter sig till matematik- och samhällskunskapslärare.

– Tyvärr var jag lite för osäker och okunnig för att våga bryta det ”didaktiska kontraktet” mellan elever och lärare. Det vill säga vilka uppgifter som lärare anser viktiga och där elever lär sig procedurer och algoritmer utantill.

Det var insikten om hur lite hon kunde om matematikdidaktik som blev startskottet för hennes forskning. Två artiklar av professor Johan Lithner som handlade om matematiska resonemang satte henne på spåret.

– Det är svårt att bryta undervisningsmönster. Jag förstår om mina elever inte tyckte matematik var så kul då.

I dag är Lovisa Sumpter lektor i matematikdidaktik vid Stockholms universitet. Hennes doktorsavhandling från 2009 handlar om gymnasieelevers syn på matematik­ämnet och undervisningen samt hur det påverkar deras matematiska resonemang när de arbetar med problemlösning.

– Vi har subjektiva bilder av matematik och matematikundervisning som är kopplade till känslor. Två personer kan tycka att problemlösning är utmanande, men för den ena kan det vara kopplat till positiva känslor som glädje och spänning och för den andra negativa som exempelvis ångest.

Eleverna i studien löste uppgifter som var hämtade från matematikböcker. Resultatet visade att lösningarna inte baserades på matematiken i uppgifterna, utan eleverna försökte komma ihåg mer eller mindre korrekta algoritmer. Kreativa resonemang var ovanliga.

Lovisa Sumpter har gjort flera liknande studier där gymnasieelever fått lösa problemlösningsuppgifter. Även eleverna i de senare studierna valde en säker algoritm och löste uppgiften på det sätt som de trodde förväntades av dem. Motivationen var oftast inre och negativ: ”Jag kan inte lösa uppgiften på något annat sätt.”

– Även om elever nu för tiden har mer problemlösning så uttrycker de sig på samma sätt. Det är samma teman som kommer fram.

Att mönstret inte bryts när eleverna får en annan typ av uppgifter indikerar att de affektiva faktorerna som motivation, känslor, attityder och värderingar är starka. Men förändring är möjlig, påpekar hon.

– Det finns annan forskning som visar att det går att förändra elevers inställning till matematik om de får arbeta lite mer ingående med problemlösning.

Lovisa Sumpter

Lovisa Sumpter är docent och lektor i matematikämnets didaktik vid Stockholms universitet. Hennes forskning handlar om matematiska resonemang, affekt och genus.

Lovisa Sumpter började forska på gymnasieelever, men insåg att hon måste förstå hela kedjan – från förskola till universitet. I ett samarbete med lärarstudenter har hon undersökt yngre elevers intresse och känslor för matematik.

– En rapport från Skolverket 2003 visar att eleverna förlorar sitt intresse och sin positiva inställning till matematik från årskurs 5. Vi misstänkte att vändningen kom tidigare, och ville testa om det stämde.

I studien undersökte de vad eleverna anser att matematik är, varför de lär sig matematik och hur de känner sig när de gör det. Även deras inställning till matematik och svenska i årskurs 2 och 5 jämfördes. Det visade sig att elever var mer negativa till matematik, men behöll sin positiva inställning till svenska.

– Resultatet indikerar att de flesta tvåor har en positiv inställning till matematik, men en större andel har en negativ inställning i femman. Dalande intresse och motivation samt negativa känslor gör det svårare att locka eleverna till vidare lärande.

De yngre eleverna uttryckte också mer en inre motivation: ”Det var roligt.” De äldre uttryckte en yttre motivation: ”Man behöver matte för att få ett jobb.”

Alla elever illustrerade matematik som att eleven sitter ensam i en bänk och löser matematikuppgifter ur ett läromedel.

– Det är inte så matematik skulle beskrivas av en matematiker. Då är det diskussioner, samarbete och ett kollektivt arbete.

Varför intresset dalar så tidigt vet Lovisa Sumpter inte ännu, men hon hoppas kunna forska vidare om det.

– Jag tror att en av faktorerna handlar om undervisningen. En annan om övergången
till en mer formell matematik. En potentiell faktor kan vara att eleverna närmar sig betyg.

Är det skillnad mellan pojkar och flickor?

– I studien hade vi inte tillräckligt stort datamaterial för att se det, men det finns en indikation på att pojkar är lite mer negativa än flickor. Det följer den internationella trenden. Men man ska komma ihåg att i slutändan väljer flickor bort matematiken. Då är det andra känslor som kommer in i ekvationen.

Lovisa Sumpter är lärarutbildare och en av modulmakarna i Matematiklyftet. Hon påpekar att hon själv har ett stort ansvar i det komplicerade pusslet.

– Jag hoppas att lärare känner att de får möjlighet att utvecklas. Ju mer kunskaper vi har gemensamt om hur det affektiva hör ihop med undervisningen, desto mer kan vi förebygga och förstå det som sker.

Alla artiklar i temat Ämnet som väcker känslor (5)

ur Lärarförbundets Magasin