Läs senare

Frustration byts till engagerad diskussion

När Maria Abrahamsson började arbeta på ett nytt sätt i matematiken mötte hon både ilska och frustration. Men hon gav sig inte.
– Då blev det ljuvliga mattediskussioner.

av Karin Björkman
23 Jan 2017
23 Jan 2017
Frustration byts till engagerad diskussion
Vana problemlösare. Maria Abrahamsson presenterar dagens ”Elma-uppgift” som går ut på att uppskatta hur många strån det går på ett kilo spagetti. Foto: Mats Samuelsson

Maria Abrahamsson drar ut en rejäl bunt spagettistrån ur förpackningen. I dag ska klass 6 i Pilbäckskolan i Växjö börja lektionen med att uppskatta hur många strån det går på ett kilo. Hon delar ut en näve till varje grupp och uppmanar dem att gissa och diskutera.

Klassrummet fylls av ett intensivt pratande. Rasmus, Blerona, Zena och Viggo kastar sig över uppgiften. Det märks att de är vana vid att lösa problem, resonera och att lyssna på varandra.

– Jag säger sexhundra.

– Jag säger mer än tvåhundra.

De ropar till sig sin lärare för att få en närmare titt på det oöppnade paketet och enas raskt om tvåhundrafemtio strån. Maria Abrahamsson påminner dem om att de ska skriva ”stycken” efter antalet. För övrigt håller hon en ganska låg profil.

Dagens lektion är resultatet av det som går under smeknamnet Elma-projektet, där forskare och lärare undersökte hur entreprenöriell undervisning kan stärka lärandet i matematik. I arbetssättet ingår att läraren inte leder eller hjälper eleverna. När de går in i en återvändsgränd får de hålla på tills de inser att de måste göra på ett annat sätt, förklarar hon.

– Det var det svåraste i början. Jag var så nervös för hur det skulle gå. Vi måste vara tydliga med att det vi gör när vi diskuterar, ser skillnader och olikheter och gör rimlighetsbedömningar är matte.

Nu ska grupperna hitta ett sätt att beräkna antalet strån. Det är fritt fram att be sin lärare om valfritt hjälpmedel. En pojke ber om en våg. Strax är flera av grupperna sysselsatta med olika sätt att ta reda på vad ett strå – eller flera – väger.

En grupp har gissat på att paketet rymmer 300 strån. De har 91 i sin bunt. Efter ha vägt ett strå har de kommit fram till att varje strå väger 0,8 gram.

En annan konstaterar att det knappast går att väga ett strå och kommer fram till att två strån väger exakt ett gram.

– Då blir det 2 000 spagettistrån, summerar en pojke.

När grupperna är klara med sin uträkning ska de göra en redovisning och hitta på ett nytt problem som de ska byta med varandra. Efter trettio intensiva minuter bryter Maria Abrahamsson aktiviteten. Dags för redovisning. Alla grupper berättar om och skriver ner sin lösning på vita tavlan.

Klockan närmar sig tolv. Hög tid att fylla på energidepåerna. Passande nog står det spagetti på menyn, konstaterar Maria Abrahamsson och säger att de får ta den sista diskussionen om lösningen i morgon.

– Jag tyckte att klassen var riktigt på bettet. I morgon reder vi säkert ut problemet, säger hon medan hon samlar ihop resterna från dagens lektion.

Det startade med Matematiklyftet där lärarna arbetade med taluppfattning och problemlösning. När året var till ända fick skolan frågan om de ville var med i Elma-projektet.

– Vi visste inte vad det innebar och vart det skulle ta vägen, bara att det skulle handla om entreprenöriellt lärande och matematik.

De började med traditionell problem­­lösning, men det gav inte så mycket. Då kom forskaren Hanna Palmér på att de skulle använda så kallade fermiproblem, en sorts öppna problem som inte har en ”rätt” lösning.

– Då tog det sig rejält och blev otroligt spännande! Jag introducerade problemet ”Hur många bultar finns det i Ölandsbron?”, berättar Maria Abrahamsson.

Eleverna började räkna. Några av de lite tystare flickorna tog sig an problemet och strukturerade sina beräkningar. Det gjorde däremot inte ett gäng av pojkarna som var vana vid att vara duktiga i matematik.

– De blev jättearga. Det finns ju inget facit. Men jag gav mig inte.

Och det var inte bara eleverna som blev arga, även en del föräldrar undrade vad lärarna höll på med och kallade det för flumskola.

– Det triggade mig. Jag förklarade att det är ett universitetsprojekt och att jag hade en tydlig matematisk idé med det jag gör.

Ganska snabbt upptäckte även de arga eleverna att det faktiskt var matematik och att det fanns intressanta resultat som de jämförde och resonerade om.

– Det blev ljuvliga mattediskussioner.

Klassen jobbade vidare med olika problem som ”Hur många katter finns det i Växjö?” och ”Hur många popcorn får det rum i klassrummet?”. Efter ett tag fick eleverna göra egna problem. Ett av dem, ”Hur många fotbollar får plats i ett fot­bollsmål?”, har tagit sig ända in på IKT-­modulen i Matematiklyftet, berättar Maria Abrahamsson.

– Den lyckan och stoltheten.

Efter ett år gick projektet in i nästa fas. Nu var det dags att vända sig till riktiga mottagare. Pilbäckskolan valde att arbeta med skolgårdar. Grupperna fick kartor på alla skolgårdar i kommunen. Uppgiften var att beräkna arean på dem.

Eftersom skolgårdarna har olika former gällde det att hitta strategier. När några elever gjorde en tabell upptäckte de bland annat att det var skillnad mellan stad och land. Gårdarna var lika stora, men det var mycket fler elever i staden.

– Vi hjälpte dem ingenting. Det gick jättebra. De jämförde och lärde sig av varandra.

När arbetet var klart så bjöds representanter från Växjö kommun in och eleverna presenterade sitt arbete. De vuxna, som ville veta vad eleverna tyckte om skolgårdar, antecknade vad de sa.

– Alla var väldigt imponerade. Eleverna var allvarliga och stolta.

Maria Abrahamsson ser stor skillnad på elevernas attityd. De har, när de inte längre har fokus på facit, blivit mycket mer öppna för matematik. Hela klassen har utvecklats.

– Vi har gjort en matteresa tillsammans. De är inte så rädda för matte längre, utan tar sig an uppgifter på ett annat sätt. Det vet att det är värt att försöka. Att klara en uppgift halvvägs är också en lösning.

Pasta på papper. En elev visar hur han tagit sig an uppgiften genom att göra en tabell.

Hon ser även en stor skillnad i sin lärarroll.

– Jag har ändrat hela min metodik. Till exempel brukar jag låta en grupp, som har drivet, att jobba själva med tuff problem­lösning. Jag går in då och då. Det frigör tid till dem som behöver mer tid. Det fungerar utmärkt.

Och inte bara eleverna har bytt attityd.

– Jag hade ett föräldramöte och berättade om projektet och boken som kommer i vår. Nu var även de som varit skeptiska nöjda. De såg att jag var engagerad och att eleverna tyckte att det var roligt, utvecklades och pratade om Elma hemma.

Alla på skolan som undervisar i matematik har deltagit i Elma-projektet. Matematiklärarna, från förskoleklass till år 6, träffades en gång i månaden och diskuterade undervisningen. De genomförde samma problem men på olika nivåer. Det är en stor fördel, tycker Charlotte Ronefors som undervisar i förskoleklass.

– Det var spännande att se vad andra lärare gör. När vi sätter oss ner och pratar ser vi att vi gör ungefär samma saker.

Även förskoleklassen arbetade med Fermiproblem samt ett större projekt som handlade om trafik. Något som var högaktuellt eftersom trafiksituationen runt skolan är kaotisk på morgnarna.

De började med att ta reda på hur barnen tog sig till skolan. Tillsammans gjorde de ett schema över sätten de kom till skolan på. I nästa steg fick de fundera över hur de skulle fråga andra klasser.

Sexåringarna delades in i smågrupper. Alla fick var sin klass att göra en undersökning i. Barnen fick träna för att våga prata och fråga. Grupperna hade lite olika strategier. Några skrev streck, andra en siffra.

Väl tillbaka gjorde de stapeldiagram som de analyserade och jämförde.

– Det är egentligen inte något vi brukar arbeta med i förskoleklass. Här fick de tillgodogöra sig strategier som de har användning för senare.

I skolans källare står utställningsskärmarna kvar. Här kan man se både stapel- och cirkeldiagram och hur barnen reflekterat över resultaten. Att utställningen hängde i matsalen gjorde att alla elever gick och tittade och diskuterade de olika staplarna. Till utställningen kom även personer från kommunen och barnen hamnade i lokaltidningen, berättar Charlotte Ronefors.

– Barnen var lite nervösa, men de var så stolta och glada. Vi märkte att riktiga mottagare var en viktig motivation.

Varje delmoment utvärderades. Barnen fick säga vad de tyckte och hur svårt det var.

– Det visade sig ofta vara klurigt, men roligt. Matte får gärna vara lite svårt, men inte oövervinnerligt.

Alla artiklar i temat Ämnet som väcker känslor (5)

ur Lärarförbundets Magasin