Läs senare

Fysik – ett ämne för de högre klasserna

Anna Jobér vill ta reda på hur skolan kan skapa en naturvetenskaplig undervisning där alla har samma möjligheter att lyckas, oavsett bakgrund.

26 Aug 2013
Fysik – ett ämne för de högre klasserna
Foto: Lotten Pålsson

Naturvetenskap rankas ofta som ett vetenskapsfält med hög status i samhället. Vem som helst antas inte bli läkare, astronom eller kärnfysiker, menar Anna Jobér som är universitetsadjunkt i naturvetenskapens didaktik på Malmö högskola. Hennes tes är att denna inställning även formar NO-undervisningen i skolan. Därmed riskerar skolan att reproducera ett orättvist samhälle, anser hon.

– Men ingen elev bör vara dömd till att misslyckas på förhand, alla ska ha samma möjligheter oavsett bakgrund. Med större medvetenhet om fördomar och förväntningar kring just naturvetenskapliga ämnen, tror jag att den enskilda läraren kan förändra.

I sin avhandling har hon gjort en etnologisk, kvalitativ studie på fysikundervisningen i en åttondeklass. Trots att hon själv i grunden är naturvetare och utbildad NO-lärare för årskurs 4–9, har hon ett sociologiskt perspektiv.

– Jag tycker det behövs mer gränsöverskridande mellan olika forskningsinriktningar. Men jag har stött på en del kritik från naturvetarkollegor. Det sociologiska går inte att exakt räkna på och mäta på samma sätt som det traditionellt naturvetenskapliga.

Dessutom tror hon att hennes dualistiska ingång, att individen påverkar samhället och samhället individen, kan störa den som nått en maktposition i samhället genom naturvetenskapen.

– Det kanske man inte vill se om man har en sådan position.

Hon har främst koncentrerat sig på social klass och inte grävt för mycket i det som har med genus och etnicitet att göra.

– Självklart går det in i varann, men det finns mycket annan forskning som lyfter genus och etnicitet. Hur social klass påverkar skolresultat finns däremot väldigt lite om, därför har jag fått ägna mig mycket åt grundforskning.

För att fokusera på just social klass valde hon en åttondeklass där samtliga elever hade minst en svenskfödd förälder. Klassen fanns på en skola i ett område som traditionellt inte ansågs som ”särskilt akademiskt”.

– Att definiera social klass vetenskapligt är inte helt lätt. Det är inte detsamma som socioekonomisk bakgrund, som baseras på ekonomi. Jag ville titta på det andra: vilket kulturellt kapital och status som eleverna har med sig in i klassrummet. Och hur dessa resurser uppfattas av omgivningen.

Genom djupintervjuer med såväl läraren som eleverna i klassen undersökte hon bland annat föräldrarnas utbildning, yrken, tillgång till exempelvis böcker och musikinstrument hemma, elevens inställning till skolan, naturvetenskap, varandra, läraren och sig själva. När hon väl hade kategoriserat individerna var resultatet inte direkt förvånande.

– Jag kunde se att de med högre social klass presterade bättre på fysiklektionerna än de från den lägre.

Men vad kan då den enskilda läraren göra åt det? En iakttagelse som Anna Jobér gjorde var att skillnaden inte framför allt handlade om förmågan att ta till sig själva innehållet av fysiken. I stället såg hon att eleverna från en högre social klass stod bättre rustade för att möta det som skedde i klassrummet.

– De förstod vad som sades, vad de själva kunde säga och borde låta bli att säga. Samt hur de skulle bete sig. De tog snabbt till sig instruktioner när det gällde till exempel en laboration.

Eleverna från en lägre social klass tenderade att ta mindre plats i klassrummet och kunde fastna i till exempel hur de skulle skriva sin labbrapport. Det hade ingenting med själva laborationen att göra, den klarade de galant, men att formulera sina slutsatser gick inte.

– För att undvika det bör läraren alltid vara tydlig med vad som förväntas av eleverna. Inför en laboration behöver man förklara att man först vill att eleverna ska ha en tes, sedan prova denna och sedan skriva om den. Man ska inte ta för givet att alla har den förkunskapen.

Samma metod tycker Anna Jobér att läraren bör använda inför något som kan tyckas så självklart som en diskussion.

– Är man inte van vid sådana situationer och begrepp hemifrån är det viktigt att förklara att nu ska vi diskutera den här frågeställningen. Och det vill jag ska gå till på följande vis.

Vi återgår till laborationssituationerna, för där upptäckte Anna Jobér en hel del som lärare kan jobba med.
Hon konstaterar i sin avhandling att fysikundervisningen på sätt och vis är fast i klassrummets möblering.

– En fysiksal är ofta uppbyggd som en laborationssal vilket innebär att nästan alla övningar måste göras i grupp. Det finns inte material och utrymme för att jobba självständigt, trots att eleverna ska bedömas individuellt.

Därför gäller det att läraren ser statuspositionerna i klassrummet som avgör vid exempelvis gruppindelning.

– När eleverna fick välja grupper själva kunde jag se att de tenderade att hålla sig till sin egen sociala klass. Det blir en inlåsningsmekanism.

Och när läraren gjorde gruppindelningar, då tenderade de ”starka” att hamna med ”svaga” elever.

– Det må vara en god tanke. Men eleverna ser oerhört snabbt igenom det här och ofta ledde det till ett ganska obehagligt samtalsklimat i klassrummet. Elever kunde säga saker som ”stackars dig som får vara med mig som inte är smart”.

Hon tycker det är viktigt att läraren sätter ord på det här. Absolut inte genom att peka ut enskilda elever, men genom att lyfta positiva resurser hos samtliga.

– Alla har med sig något in i klassrummet som är värdefullt. Det bör läraren uppmärksamma. I samhället i stort kan vi se att alla vinner på om de starka hjälper de svaga. Frågan är om samma sak även gäller i klassrummet. Det ska jag studera vidare nu.

Anna Jobér är anställd som lektor i naturvetenskapens didaktik på fakulteten för lärande och samhälle på Malmö högskola. Hon undervisar framför allt på lärarutbildningen.

Hennes avhandling Social Class in Science Class hittar du här.

 

ur Lärarförbundets Magasin