Läs senare

Grodmannen

PorträttSmå grodorna, små grodorna … Och salamandrarna och ormarna. Naturfilmaren och bevarandebiologen Claes Andrén bryr sig extra mycket om grod- och kräldjur. Men viktigast är att alla arter – såväl växter som djur – ska få sin chans här på jorden.

15 Maj 2017
Grodmannen
Livet i Korsviken. Sedan Claes Andrén flyttade hit har markerna inventerats. Det har bland annat visat sig, att tretton rödlistade arter av lavar och mossor växer här, vilket gör att området i vår blivit naturreservat. Foto: Anna-Lena Lundqvist

Ormen är gråsvartfläckig, precis som marken den ligger på. På dess rygg kryper en stor spindel. Nu närmar sig en fågel, som inte ser den kamouflerade ormen, men har spanat in spindeln och ser fram emot ett härligt skrovmål.

Men i själva verket är det inte en spindel, utan rent lurendrejeri. Det är ormen som förvandlat sin svans så att den ser precis ut som en spindel. När fågeln kommit tillräckligt nära hugger ormen blixtsnabbt till – fågeln blir själv ett skrovmål.

Claes Andrén ler när han berättar om spindelsvansviperan, som ormen kallas sedan den upptäcktes i ett bergsområde i västra Iran för tio år sedan. Så småningom hoppas han få med den i en kommande tv-film, om just lurendrejerier i djurvärlden.

Men först ska en annan film bli klar. Naturen som förebild är arbetsnamnet och i den kommer vi att få se hur motorsågskedjor härmar en skalbaggslarv med vassa käkar, hur passivhusbyggare inspireras av termitstackar, hur människan lärt sig att fånga in vatten från luften genom att studera en tagg-agam, molok, som lever i ökenområden.

Han har jobbat med filmen i flera år och rest till olika delar av världen för att filma dessa och andra exempel på biomimetik, det vill säga teknik som härmar företeelser i naturen. Tanken är att filmen ska få oss tittare att förstå vikten av att skydda vår natur.

– Jag hoppas nå människor som inte varit intresserade av det förut. Men då gäller det att inte skuldbelägga, utan att skapa fascination genom att lyfta fram roliga exempel.

Claes Andrén är professor i bevarande­biologi. Innan han blev pensionär härom året arbetade han som vetenskaplig ledare på djurparken Nordens ark, som specialiserat sig på utrotningshotade arter. Han var bland annat med om att starta förskolan Djur och skur och höll regelbundet före­läsningar i skolorna i Uddevalla kommun. Och samma sak då:

– Det gällde att hitta spektakulära och häftiga bilder och berättelser.

Som pensionär arbetar Claes Andrén vidare, men nu i det egna företaget med bas hemma i Korsviken utanför Ljungskile. En hög brant av gråsvart bohusgranit bildar fonden ner mot boningshuset i rödmålat trä, ladugård och växthus, placerade i ett öppet landskap där sundet mot Orust skymtar i fjärran. Men då familjen flyttade hit såg det inte alls ut så här. Då var gården omgärdad av hyggen från gamla granplanteringar. Redan medan de byggde huset började de restaurera markerna.

– Vi ville försöka skapa en egen liten ekopark.

Det vill säga återskapa naturen som den en gång var just här: släppa in ljus genom att ta bort granar (”de hör inte till de naturliga arterna här”), forma om åsen för att ge bäckarna uppifrån berget fri passage, riva upp grustag så sanden blottas (”sandiga slänter är bra för solitära bin”), skaffa får som betar i hagarna.

– Nästan allt finns kvar i marken och kommer i gång igen om man skapar förutsättningar. Sedan hittar djuren också tillbaka. Man blir förvånad över deras kapacitet.

Spännande amfibier. Rödögd trädgroda hittar man normalt inte i Uddevalla. Men Claes Andrén har kontakter.

Vi tar en liten promenad i de närmaste omgivningarna. Fågelsång och porlande vatten, mättad doft av fuktigt fjolårsgräs och mossa. Vi hälsar på de dräktiga lantras-tackorna i lagården, går igenom en hage där flera av ekarna är brutalt stympade. Toppar har brutits av, stammar har huggits ur. Men Claes Andrén ser bara glad ut över det. Det hela är ett Nordens Ark-projekt som går ut på att påskynda ekarnas åldrande, så kallad veteranisering. En del växter och djur behöver nämligen riktigt gamla ekar att livnära sig på. De här ekarna är egentligen bara i femtioårsåldern, men nu är förhoppningen att skadorna ska leda till röta i deras stammar, så att sådana arter kan etablera sig i ekarna redan om tio-femton år. Vart femte år kommer Nordens Ark att sätta upp fällor, för att undersöka om experimentet fungerar.

Här och var på marken ligger också travar av stammar och grenar av lövträd som fått multna. Något som redan givit resultat.

– Varje år hittar vi nya arter av lavar och svampar.

Ända sedan han var i femårsåldern har Claes Andrén vetat att han ville ägna livet åt att ”samla småkryp och upptäcka världen”. Varifrån naturintresset kom vet han inte, i alla fall inte från pappa ingenjören och mamma sömmerskan. Men lilla Claes brukade stoppa fickorna fulla med mandelkubb och gå ut i skogen vid radhusområdet i utkanten av Göteborg och samla insekter tills det mörknade.

– Jag fattar inte att mamma vågade släppa iväg mig.

Som tolvåring kom han in i en djuraffär där det fanns reptiler. Pang bom bytte han inriktning från insekter till ormar. Han och hans kompis Göran Nilsson bildade en herpetologisk (läran om grod- och kräldjur) förening tillsammans med en handfull andra barn. Och på den vägen är det. De två vännerna har följts åt genom livet. De doktorerade båda på huggormar, har rest en massa och gör gemensamma projekt, även om Claes Andrén specialiserat sig på grodor och amfibier medan Göran Nilsson fortsatt att studera reptiler.

– Det är så otroligt värdefullt att ha en sådan parhäst, som förstår och delar ens intresse!

Så går vi vidare till en av de sex dammar som han låtit anlägga på sina ägor.

– Här kan man ha mycket roligt på våren.

Under några aprilveckor håller han sig alltid hemma, beredd med kikare och filmkamera.

– När man hör ett härligt vårregn en natt i slutet av mars vet man att vattnet här kokar av grodor. Och det handlar om explosiv fortplantning – inget välja bästa partner, utan huller om buller.

Det tog bara något år efter att dammarna grävts, så hade grodor och salamandrar hittat hit, berättar han.

– De tittar upp mot himlen och ser vattnet reflekteras.

Claes Andrén

Yrke: Professor i bevarandebiologi, naturfilmare
Ålder: 68
Familj: Hustrun Ulla Andrén, universitetslektor och samtalsterapeut, sju vuxna barn, två barnbarn.
Bor: Korsviken utanför Ljungskile
Fritid: Styrelsemedlem i Ljungskile filmklubb. ”Men annars är ju mitt jobb mitt fritidsintresse.”
Stolt över: ”Att jag tog initiativ till att återinföra klockgrodan till Sverige, efter att den varit utdöd här i ett par decennier. Det gjorde att vi nu har hundratals stammar och de inte längre är rödlistade.”
Om jag var ett djur: Då blir det nog huggorm. De är så fascinerande, eftersom de är så otroligt anpassningsbara. Finns det inte mat sänker de ämnesomsättningen och kryper ner i backen. Och så kan de titta upp igen nästa år.
Mobiltelefonsignal: Först hörs ett starkt väsande, sedan ett slags skrammel – ljuden av en kapkobra och en diamantskallerorm.

Och trots att Claes Andrén vetat detta länge och säkert berättat det för hundratals människor förr, hörs fascinationen i hans röst. Samma fascination som han hoppas kunna skapa hos tv-tittarna som ser hans film nästa år. Och som han alltid försökt sporra hos de ungdomar och barn som han mötte under åren på Nordens Ark. Det kunde vara gymnasister som han gav i uppgift att lösa naturvårdsproblem. Eller mellanstadieelever som fick fånga kryp i ett kärr.

– Det är oslagbart! Efter några timmar står de där och skakar, blåfrusna, men vill ändå inte gå därifrån.

För filmer i all ära. Den viktigaste nyckeln till att få unga människor att börja bry sig om naturen är att låta dem uppleva den och lära sig vad växter och djur heter.

– Om det är genom en tävling eller något sådant spelar ingen roll, bara de kommer ut och ser hur fantastiskt det är!

ur Lärarförbundets Magasin