Läs senare

Hon går i pappas djurspår

Ana Wahlström är den största levande varelse som djurexperten Jonas Wahlström har försökt smuggla in i Sverige. Med framgång. Snart ska hon ta över hans post som ansvarig för Skansen-Akvariet.

19 Jan 2015
Hon går i pappas djurspår
Närkontakt. Att tolka djurens beteende är det mest fascinerande med jobbet, tycker Ana Wahlström. Här hälsar hon på hos lemurerna. Foto: Anna Simonsson

När Ana Wahlström var tolv år blev hon biten av en meterlång krokodil. I läppen.

Hennes pappa, föreståndare på Skansen-Akvariet och folkkär tv-profil, hade kommit på den uppfinningsrika idén att ta en bild på dottern när hon pussade en krokodil.

– Pappa, kommer den bita mig?! frågade hon.

Nej då, ingen fara, pussa nu, blev svaret. Och krokodilen bet sig fast.

Ana Wahlström skrattar när hon berättar om händelsen.

– Jag är nog en av få i Sverige som kan säga att jag har blivit biten av en krokodil, och överlevt, säger hon där vi sitter på hennes pappas kontor.

På väggen hänger en rad med sköldpaddsskal och ett fotografi där femåriga Ana håller en fullvuxen anakonda i svansen.

I dag arbetar hon som djurvårdare på Skansen-Akvariet och ska snart överta sin pappas jobb, med ansvar för drygt 150 djurarter och 12 människor. Men när är fortfarande oklart.

På ett sätt var det nog en självklarhet att hon skulle ta över verksamheten. Men ändå inte.

– Jag har läst en hel del biologi på universitet och ägnat totalt sex år åt att läsa till lärare, men jag tog aldrig min examen. I stället började jag arbeta som säljare av djurparkssouvenirer, vilket jag var riktigt bra på. Efter det funderade jag på att bli mäklare, ja, men så blev det inte.

Ana Wahlström och hennes pappa har en hel del gemensamt. Inställningen till livet, exempelvis.

– Pappa brukar säga att allting går, och det gör det ju, typ. Och gör det inte det så spelar det inte så stor roll.

För en utomstående verkar det förhållningssättet ringa in både Ana Wahlström som person och hennes historia. Som fyra-åring blev hon adopterad från Guatemala, men till en början var det högst osäkert om allt skulle gå i lås.

Ana Wahlström försöker reda ut hur den här numera preskriberade historien gick till men känner sig osäker på detaljerna. Till slut slår hon en signal till sin pappa.

– Pappa, jag har en journalist här, skulle du kunna berätta hur det gick till när jag blev insmugglad?

Sedan sätter hon på högtalartelefonen.

– Vi ville adoptera två barn, Ana från Guatemala och Tito från Colombia, vilket man inte fick på 80-talet, säger Jonas Wahlström med engagerad röst och fortsätter:

– Men jag tänkte att inte fan skulle socialen få bestämma hur många barn jag ska ha.

Snart visade det sig att myndigheterna i Guatemala, där inbördeskriget pågick för fullt, inte var lika noggranna med adoptionspapprena. Så paret Wahlström beslöt sig för att chansa. De kopierade de originaldokument som krävdes för sonens adoption och fyllde i dem med Anas uppgifter. Därefter gav de sig iväg på var sitt håll med hopp om att allt skulle gå vägen.

Väl i Sverige var det inga problem att ta sig in i landet med två barn – tullpersonalen var mer intresserad av de silkesapor som också fanns i bagaget.

Efter en tid blev föräldrarna anmälda för barnsmuggleri.

– Fem minuter före förhandlingen kom det ut en åklagare och frågade oss om det var vi som hade tagit in ett barn för mycket. Ja, svarade vi. Jag gratulerar, sa åklagaren. Jag lägger ner fallet.

I slutet av telefonsamtalet poängterar Ana Wahlström att hennes mammas version är lite annorlunda.

– Hon vill bara vara försiktig. Det här är den sanna versionen, säger Jonas Wahlström.

Än i dag minns Ana Wahlström delar från sina tidiga år i Guatemala, men det vill hon helst inte prata så mycket om. Att vara adopterad har inte inneburit några svårigheter för hennes del, säger hon.

– Jag tror att det beror på att vi alltid har pratat om mitt ursprung. Dessutom har vi varit i Guatemala och besökt mina bröder. Det har betytt mycket.

Foto: Anna SimonssonAna Wahlström har tillbringat stora delar av sitt liv på Skansen-Akvariet. Numera under yrkestiteln hustomte.

– Det innebär att man är en slags lyxvaktmästare som hoppar in där det behövs, förklarar hon.

En stor del av de dagliga göromålen består av städning av burarna: fönster, väggar och tak.

– Det är väldigt krävande rent fysiskt. Men det passar mig. Jag har mycket energi och kan knappt sitta still på ett möte.

På fritiden ägnar hon sig åt styrketräning, simning, löpning och cykling. Det vill säga alla grenar som krävs för att ta sig igenom ett triathlonlopp, vilket hon har gjort ett par gånger.

Just nu är hon mitt uppe i en inventering av alla burarna, en slags dokumentation om förhållandena i burarna som ska lämnas in till länsstyrelsen. Drygt 80 burar ska granskas. Storlek, vattenmängd och landyta. Belysning, temperatur och matberedning. Allt ska ner på papper.

Att tolka djurens beteende är bland det mest fascinerande med jobbet, tycker hon.

– Jag kan snabbt se om något inte stämmer men det kan ändå vara svårt att sätta ord på. Det handlar om intuition och erfarenhet. Fast ibland är det ju rätt självklart, har man sett en dräktig babian tjugo gånger så är det inte så svårt att lista ut varför hon går som hon går.

Ana Wahlström föredrar inget djur framför andra, men myror tillhör favoriterna.

– Det finns en sådan diversitet i arterna och de håller på med mycket små knäppa grejer. Ett exempel är myrarten Protomagnathus americanus. De smyger in i andra arters stackar, myror som är fyra gånger större än de själva, och stjäl deras ägg. Sedan används de kläckta myrorna som slavar och får bära allt tungt, säger hon.

Det märks att hon tycker om att berätta om hur djur lever och beter sig och hon tar sig ofta tid att prata en stund med besökarna.

Den militärgröna papegojarten Kea som lever i Nya Zeeland är en annan favorit. De sägs vara ett av världens smartaste djur, betydligt smartare än både schimpanser och elefanter.

Hon berättar om ett test som har utförts på olika arter då man la en godisbit i en låda, gömde nyckeln och lät djuren gå en hinderbana för att ta sig fram till lådan. Djuren fick iaktta proceduren en gång, därefter fick de prova själva.

– Keor är de enda djur som har lyckats på första försöket. De är otroligt lösningsorienterade. Dessutom är de bra på att samarbeta och ute i det fria kan de exempelvis distrahera Nya zeeländska barn för att komma åt deras lunchkorvar, säger hon.

Ana Wahlström startade sin lärarutbildning i Umeå och ville avsluta den i Stockholm. Men det skulle innebära att hon var tvungen att läsa om nästan alla kurser, eftersom utbildningarna inte var utformade på samma sätt. Till slut rann det ut i sanden.

– Däremot undervisade jag som lärarvikarie under flera år. Jag stack nog ut lite grann. Svarthårig och ung som jag var. Vid ett tillfälle möttes jag av en gymnasieklass som skrek: Va? Ska du vara vår mattelärare?

Känslorna för läraryrket är tudelade.

– Jag tyckte att det var svårt att motivera vissa saker som jag knappt själv förstod varför de skulle kunna. Men kontakten med eleverna var magisk.

Hennes ambitioner för Skansen-Akvariet har inte riktigt hunnit falla på plats. Men ett av målen är att minska energiförbrukningen. Ett annat är att göra om skyltarna i akvariet.

– Jag tror att det kan vara mer intressant för en besökare att få unik information om ett djur, det som skiljer dem från andra, än hur länge en orm är dräktig, exempelvis. Men min främsta ambition är att besökarna ska känna sig ännu nöjdare än de gör i dag, säger Ana Wahlström.

Ana Wahlström

Ålder 34 år.
Bor Medborgarplatsen i Stockholm.
Familj Singel. Mamma, pappa, bror.
Senast lästa bok Outliers: 10 000-timmarsregeln och andra framgångsfaktorer.
Favoritmusik ”Jag är tondöv och tycker inte om musik, det brusar för mycket.”
Boktips med djurtema ”Barnfaktaböcker om djur. De skildrar djur på ett spännande sätt och jag lär mig nästan alltid något nytt.”
Mest stolt över Mamma och pappa.
Förebild Nelson Mandela.
Framtidsvisioner ”Att bli bättre.”
Motto ”Allt löser sig.”

ur Lärarförbundets Magasin