Läs senare

Jag har flippat ur!

31 Aug 2015

Foto: Anna SimonssonNu har även jag flippat. Ur, av eller på vet jag inte, men jag har i alla fall gjort en egen film. Efter att ha läst om flippade klassrum, tittat på filmer och diskuterat med kollegor tog jag mig äntligen tid till att skapa en. Alla tips, på allt från vilken filmmapp som är bra att använda till hur långa filmklippen ska vara, gjorde att jag kände mig väl förberedd för inspelningen. Ämnet handlade om begreppet förbränning och skulle kopplas samman med materians bevarande. Nöjd och rätt stolt över min produktion, som landade på cirka fyra minuter, var jag spänd på elevernas reaktioner. Mottagandet blev inte riktigt vad jag tänkt mig.

Egentillverkade filmer är ett steg i den förändring som min lärarroll genomgått de senaste åren. Jag har gått från att förmedla en massa kunnande till att lära eleverna att hantera den stora mängd information som finns.

Mitt yrkesutövande har blivit annorlunda. Jag behöver inte längre stå och berätta om hur saker och ting fungerar. Nu finns många andra vägar att gå. Min uppgift handlar mer om att skapa uppgifter och modeller för att de ska kunna ta sig till ämnesinnehållet. Ett sätt är att använda just filmer.

Att göra en film är relativt enkelt med den teknik som finns i dag. På nätet finns en uppsjö av filmer gjorda av lärare att inspireras av.

Men vad är vinsten? Är det att eleverna kan se en genomgång om och om igen? Eller är det själva frågeställningen som skapar förståelse? Jag söker efter någon form av didaktisk knorr.

En filmad genomgång kan vara bra om man vill repetera något eller för dem som missat lektionen. Men hur kan innehållet befästas och eleverna utmanas? Att visa en färdig ”skolfilm” eller en ”lärande film” är två olika saker. En skolfilm är packad med fakta och berättande metaforer medan en lärande film tar upp ett begrepp eller fenomen och utmanar elevernas föreställning och skapar förståelse kring innehållet.

I min film ger jag en förklaring till vad materians bevarande betyder och hur det fungerar. Jag ritar bilder, symboler och förklarar. Allt avslutas med ett problem och frågor som eleverna ska svara på.

Tanken var att de, innan de fick reda på det riktiga svaret, skulle diskutera sina svar med varandra och resonera sig fram till ett gemensamt. Men så blev det inte utan de var passiva och undrande till hur de skulle möta filmen.

Problemet var att jag missade det viktigaste, att förbereda eleverna på vad som förväntades av dem. Jag kommunicerade inte ordentligt. I min iver att tekniskt och didaktiskt få ordning på filmen glömde jag bort att informera eleverna om det nya arbetssättet. Eleverna svarade visserligen på frågorna efteråt, men min didaktiska knorr kom av sig.

Det gamla uttrycket ”trial and error” gjorde sig påmint. Men skam den som ger sig. Här ska skapas nya filmer, där syftet med dem kommer att kommuniceras tydligare och där eleverna är med i planeringen. Det som är spännande är att oavsett hur mycket du än förbereder dig så vet du aldrig vad som kommer att hända. Men det är väl det som är tjusningen med att vara lärare?

ur Lärarförbundets Magasin