Läs senare

Kanadas framgångsrecept: lika villkor och trygga elever

23 Nov 2015

På senare tid har Kanada gång på gång hamnat högt upp i internationella skoljämförelser. Landet är ”a relative latecomer to the top”, konstaterar OECD i en rapport från 2012. Under året som gått har jag därför varit där två gånger, för att titta lite närmare på utbildningsväsendet och försöka förstå vad som gör landet så framgångsrikt.

Kanada, med drygt 35 miljoner invånare och en yta som är 22 gånger så stor som Sveriges, består av tio provinser med egna regeringar samt tre territorier i norra delen av landet. Alla frågor som inte uttryckligen definieras som federala i grundlagen, som försvars- och utrikespolitik, är provinsernas ansvar. Hit hör bland annat utbildning, hälso- och sjukvård samt naturresurser.

Landet har en lång tradition av generös invandringspolitik och är i dag ett mångkulturellt samhälle med stor arbetskraftsinvandring. På bara sex år har man lyckats vända en negativ skoltrend: i den senaste Pisa-undersökningen visade Kanada både bättre resultat och mindre spridning mellan socioekonomiskt gynnade respektive missgynnade elever än många andra nationer. Trots att det finns mycket i vår svenska skola som fungerar alldeles utmärkt och vi har fantastiska och engagerade lärare, kanske vi ändå kan plocka några russin ur kakan och dra lärdom av det stora landet i väst?

Till att börja med är skolsystemet mycket decentraliserat. Kanada är det enda landet i den industrialiserade världen som inte har ett nationellt utbildningsministerium eller en nationell utbildningsminister. Ansvaret för skolan delas i stället mellan de centrala provinsiella regeringarna och lokalt valda så kallade ”schoolboards” (skolstyrelser). Inom varje kommun finns en eller flera schoolboards som är ansvariga för flera skolor inom sitt distrikt, medan provinsernas utbildningsministerier ansvarar för mera övergripande frågor som lärarutbildning och lärarbehörigheter, utveckling och utvärdering av läroplaner, utbildning för fransktalande och ursprungsbefolkning samt stöd till elever med särskilda behov.

Det som slår mig när jag möter politiker, schoolboards, rektorer och lärare är att förväntningarna är höga, både på lärare och elever. Visionen är att alla – skolor, lärare och elever – kan utvecklas och förbättra sina resultat. Elevers framgång, hälsa och välmående beskrivs som Kanadas succérecept, med inkludering och likvärdighet i starkt fokus.

För att lyckas har man satt upp ett begränsat antal tydliga mål, som går som en röd tråd från provinsens organisation till den lokala skolan och rakt in i klassrummet. Stor kraft läggs på lärarnas kompetensutveckling, som är starkt kopplad till undervisningen. Både elever och föräldrar används formativt i utvecklingsarbetet och det är även vanligt att skolledarna deltar i lärarnas fortbildning.

Därtill har integrationsarbetet varit framgångsrikt och de nyanlända når nästan lika goda resultat som de som är födda i Kanada. Elever som annars lätt hade hamnat i utanförskap har här möjlighet att lära och utvecklas utifrån sina förutsättningar. Som en flicka från Nepal uttryckte det: ”Being different here is being the same, since everybody is different!”

Men kanske är det allra viktigaste det engagemang i elevernas lärande som så tydligt genomsyrade de skolor jag besökte. Ett citat från en elev som stannat kvar hos mig är: ”Varför skulle jag vilja lära av någon som inte vill lära av mig?”

Namn Pernilla Nilsson
Titel Professor i naturvetenskapernas didaktik
Åsikt Kanada har gått från ”good” till ”excellent” på sex år. Jag tror att det finns mycket att lära av hur andra länder arbetar.

ur Lärarförbundets Magasin