Ingår i temat
Levande biologi
Läs senare

Lär av krypen

Vandrande pinnar, väsande kackerlackor och myror. I flera år använde Kristina Björklund ryggradslösa djur i sin biologiundervisning.
– Eleverna fick en ökad medvetenhet om att det finns en biologisk mångfald.

av Karin Björkman
04 Sep 2017
04 Sep 2017

Kristina Björklund har alltid hållit på med djur. När de andra barnen badade i sjön så vände hon på stenar och letade efter småkryp. Genom uppväxten blev det många, mindre husdjur.

– På lärarutbildningen skrev jag ett arbete om levande växter och djur i klassrummet, men det tog ganska många år innan det blev verklighet.

Djurintresset har växlat genom åren. För tio år sedan insåg Kristina Björklund hur mycket ryggradslösa djur det går att få tag i, i Sverige. Det är många som föder upp dem privat.

– Det är roligt att lära sig nya saker.

För närvarande har Kristina Björklund, i stort sett, bara växtätare och framför allt vandrande pinnar, afrikanska jättelandsnäckor, skalbaggar och kackerlackor hemma. De sistnämnda är en favorit.

– Det finns nästan 4 000 arter i världen, varav tio som man ska undvika. Resten är roliga som husdjur.

Kristina Björklund är matematiklärare. Just nu vidareutbildar hon sig till slöjdlärare. Under flera år, när hon även undervisade i NO, använde hon sig av ryggradslösa djur i biologiundervisningen på högstadiet.

– Det började när jag fick tillgång till lämpliga lokaler och ett växthus.

De didaktiska fördelarna blev tydliga efterhand. Att använda dem när de läste om djursystematik var självklart. Då kunde hon ha flera djurgrupper representerade. Dem kompletterade hon med inplastade kort med ord och begrepp som eleverna sedan sorterade på olika sätt.

– Det kunde handla om föda, fortplantning eller djurgrupp.

Samma koncept, men med begrepp anpassade efter området, användes när det var dags för ekologi och evolution. Djur som var släkt var bra för att diskutera artbildning, anpassning och naturligt urval. Ett annat exempel var när de läste om näringskedjor, då kunde hon visa ett djur som är nedbrytare eller äter växter.

Att koppla undervisningen till verkligheten har flera fördelar, anser Kristina Björklund.

– Det eleverna sett på riktigt minns de bättre. Vissa elever blir också mer intresserade av ämnet.

Och många tänker inte på att ryggradslösa djur också är djur. När hon bad klassen att nämna olika djurarter, så var det bara ryggradsdjur och nästan bara däggdjur som de tog upp.

– Eleverna fick en ökad medvetenhet om att det finns en biologisk mångfald.

Kristina Björklund hade ett antal regler som styrde vilka djur hon tog med sig. En av förutsättningarna var att de skulle klara en långhelg utan tillsyn. De fick inte vara giftiga eller vara djur som många är rädda för.

Kristina Björklunds tips

  • Sungaya inexpectata är den bästa vandrande pinnen. Lättskött och fungerar alltid.
  • Jättelandsnäcka, till exempel Lissachatina reticulata.
  • Väsande kackerlackor, till exempel Gromphadorhina portentosa, de är lättskötta.
  • Skalbaggen Pachnoda marginata är enkel och billig att få tag på som larv.
    Läs mer på: terrariedjur.se och www.antkeepers.com/se.

Det var också viktigt att de inte skulle överleva länge och fortplanta sig om de rymde. Helst skulle de inte flyga. Djuren fick inte lukta eller låta, eftersom det stör i klassrummet.

– Det gäller också att ha koll så att man inte får för många. Vad gör du av ungarna?

För eleverna fanns tre solklara regler. Viktigast av allt var att man aldrig fick skrämmas med djuren. Kristina Björklund blundar inte för att det kan finnas svårigheter med att ha ryggradslösa djur i skolan. Det gäller att ha en plan för loven. Själv löste hon problemet genom att titta till dem vid kortare lov. Vid långa tog hon hem dem.

Reaktionerna på krypen har varit lite blandade. Biologilärare tycker ofta att det låter spännande och är intresserade av både det praktiska och det pedagogiska. Andra tycker att ryggradslösa djur är lite obehagliga, berättar Kristina Björklund.

– Jag höll till lite i en hörna så det var inte så många som märkte av dem.

Ett annat problemområde handlar om lagstiftningen. 2014, då hon kollade upp den, var det ganska svårt att ta reda på vad som gällde. Olika instanser hänvisade till varandra. Men framför allt gäller djurskyddslagens formuleringar om att djuren ska må väl och skötas väl. Det ska också ske en anmälan till länsstyrelsen, konstaterar hon.

– Jag rekommenderar att man tar kontakt med djurskyddsenheten på länsstyrelsen. De gav bra hjälp.

ur Lärarförbundets Magasin