Läs senare

Matematik är ett sätt att kommunicera

Att ägna sig åt matematik är inte i första hand att räkna. Istället måste man se matematiken som en kommunikationsform bland andra, säger Lili-Ann Kling Sackerud.

01 Feb 2010

Matematiken är ett verktyg för livet. Det menar Lili-Ann Kling Sackerud som nyligen doktorerat vid Institutionen för matematik, teknik och naturvetenskap vid Umeå universitet. Avhandlingen heter Elevers möjlighet att ta ansvar för sitt lärande i matematik men dess undertitel En skolstudie i postmodern tid säger mer om de tankar som ryms inom hennes forskning.
        Lili-Ann Kling Sackeruds studier innehåller bra mycket mer än de intervjuer, observationer och enkäter kring matematikämnet som hon genomfört i tre olika årskurser i grundskolan. I sin strävan att sätta in matematikundervisningen och elevernas lärande i sitt sammanhang, ger hon en omfattande beskrivning och tolkning av det omgivande samhället. Hon jämför läroplaner förr och nu, matematiken som räkning och som kommunikation, kompetens och organisation, visioner och verklighet.
        Lili-Ann Kling Sackerud har arbetat som mellanstadielärare i 17 år och därefter som lärarutbildare nästan lika länge. ”Mitt stora intresse är att förstå den dynamiska process som undervisning och lärande i matematik innebär” skriver hon i avhandlingens inledande kapitel.

Bland annat vill hon förstå vilka effekter individperspektivet i styrdokumenten har fått för matematikundervisningen. Av Lpo 94 framgår det tydligt att den målstyrda skolans undervisning ska utgå från varje enskild individ. En god tanke som har förvanskats i verklighetens klassrum, anser Lili-Ann Kling Sackerud.
   –  Konsekvensen av styrdokumentens tal om individualisering har blivit mer form än innehåll. I dagens skola sker individualiseringen framför allt i form av eget arbete för eleverna. När de inte förstår räcker de upp handen och läraren, som får springa som en skållad råtta, kommer till hjälp.
        Men om alla elever sitter och räknar var och en för sig, om de inte tar hjälp av varandra, om de inte får ta del av varandras lärande, om de inte får prata matematik, inte får tänka och resonera sig fram, varför ska de då vara i skolan överhuvudtaget? funderar Lili-Ann Kling Sackerud.
   –  Då kan de ju lika gärna sitta hemma och räkna.
Om eleverna är hänvisade till en matteundervisning som sker enbart med lärobokens hjälp, så är det en följd av den rådande synen på matematikämnet. Och den synen överensstämmer inte med Lili-Ann Kling Sackeruds.
   –  Matematik är ett sätt att kommunicera. Lära sig matematik i skolan ska man göra för att klara sig i livet, inte i första hand för att klara studierna.
        Därför går hon igång rejält när skolministerns åsikter och uttalanden kommer på tal.
   –  Borta är alla tankar på matematik som kommunikation. När Jan Björklund säger att matematik handlar om räkning, då vill jag ropa: Hallå, vakna upp! Vi lever år 2010, inte under Lgr 62-tiden, då undervisningen var detaljstyrd ner på lektionsnivå.
        I avhandlingen refererar hon till hur Ingrid Carlgren, i en föreläsning om ”Trivialskolan”, beskriver hur den samhälleliga bilden av skolan består av mediala förenklingar, okunskap och medvetna polariseringar. Kvantitativa resultat har blivit hårdvaluta och allt handlar om hur vi klarar oss i tävlingen. Konsekvensen av denna medvetna polarisering, hävdar Carlgren, leder till att kunskap ställs mot flum, traditionellt mot progressivism och bildning mot elevinflytande.
   –  Carlgrens uppfattning är också min. När skolministern säger att det ska vara mer läxor blir jag förbannad. Det finns redan idag ett gap mellan forskningen och lärare. När politiker som saknar kunskaper sedan kommer och säger att så här ska det vara, då blir gapet ännu större.

Det finns sätt att överbrygga gapet, att skänka den kommunikativa matematiken större betydelse och eleverna större möjligheter. Och det börjar med lärarna. När man klagar på skolan och elevernas bristande kunskaper så läggs skulden oftast på lärarna, förklarar Lili-Ann Kling Sackerud. Det är hon hjärtligt less på.
   –  Lärare hamnar alltid i skottgluggen. Lärarkåren pressas och hängs ut. Istället ska de stöttas att göra ett bra jobb. Ett sätt är att återupprätta skolledarnas pedagogiska ansvar. Som det är idag talar inte skolledare och lärare samma språk. Medan skolledarna står för den fina retoriken och visionerna, står lärarna och harvar i myllan.
        Hon konstaterar att skolledarna idag sällan har någon aning om vilken matematikundervisning som bedrivs i deras skolor. De har häcken full med kvalitetsredovisningar, kursplaner, budgetarbete och möten med kommunen.
   –  Anställ skickliga ekonomer att sköta skolans ekonomi, så kan skolledarna ägna sig åt det som sker i skolan.
För bristerna i matematikundervisningen, anser Lili-Ann Kling Sackerud, ligger i organisation snarare än kompetens. Kompetensen finns på skolorna och man skulle kunna utveckla den med ganska enkla medel.
        Hon är sugen på att fortsätta forska men ska åtminstone ägna nästa termin åt att undervisa speciallärare med inriktning mot matematik i Umeå.
   –  Dessutom är jag inblandad i en spetssatsning på flickor. Det ska bli väldigt roligt. Jag älskar att undervisa!

ur Lärarförbundets Magasin