Läs senare

På jakt efter glaciärens hemlighet

PorträttGenom att kombinera sina två stora intressen, matte och is, hittade Nina Kirchner sitt drömyrke. Hennes jobb går ut på att väcka forntida inlandsisar till liv igen.

19 Dec 2016
Dröm slog in. Som varje isälskare längtade Nina Kirchner till Antarktis. Nu har hon sett det med egna ögon.

På en karta i sitt arbetsrum på Stockholms universitet visar Nina Kirchner hur inlandsisen som täckte Skandinavien under förra istiden bredde ut sig när den var som allra störst. Hon vet vad hon talar om – Nina Kirchner är en av Sveriges främsta experter på området.

Tillsammans med sina forskarkollegor världen över bygger hon digitala modeller av inlandsisar. Genom att göra om information till ekvationer återskapar de isarna virtuellt. Syftet är att förstå hur isarna rört sig och hur och varför de har försvunnit. När modellerna kan verifieras mot geologernas fynd och resultat – alltså när matematikerna och geologerna är överens – kan programmen användas på dagens isar.

– Då kan de hjälpa oss att förstå vad som händer på Grönland i dag och vad som kan tänkas ske i framtiden utifrån olika scenarier, säger Nina Kirchner.

Nina Kirchner älskar is. Men hon är teoretiker och hennes forskning om inlandsisar sker till största delen framför datorn i ett arbetsrum på Stockholms universitet. En gång om året – på sommaren – åker hon på expedition. Oftast går resan då till Grönland, Svalbard eller trakterna däromkring.

– Jag har slutat köpa sommarklänningar, min klädsel den årstiden består av underställ, fleece och vantar. Visst kan jag sakna sommaren och semester, men jag har valt detta. Trots allt arbete på en forskningsbåt så är det ändå en slags avkoppling från mitt vanliga jobb. Ute på Barents hav är man helt utan telefontäckning och internet till exempel.

Nina Kirchner säger att hon inte är någon äventyrare, när hon åker på expeditioner är de noga planerade och säkerheten kommer främst. Ändå gav hon sig en gång iväg till Antarktis med 24 timmars varsel.

Nina Kirchner

Född: 1972 i Tyskland.
Bor: Upplands Väsby.
Familj: Två söner, 11 och 13 år.
Favoritplats: Antarktis är häftigt, men jag måste ändå säga Svalbard. Jag älskar att komma dit. Varje vår gästföreläser jag på universitet på Svalbard.
Intressen: Polarhistoriska böcker. Har ett eget litet antikvariat med dammiga böcker. Läser just nu om en österrikisk expedition till Franz Josefs land.

Som varje isälskare hade Nina Kirchner länge drömt om att besöka Antarktis, jordens i dag största inlandsis. Men som skrivbordsforskare har möjligheterna att ta sig dit varit små, få finansiärer ser fördelarna med att skicka en matematiker på den kostsamma resan.

Men en sen vårkväll 2006 dök chansen upp.

– Jag hade berättat för en kollega som är geolog att jag gärna ville åka dit och utan förvarning ringde han mig en kväll och berättade att han hade en expedition på gång men att det uppstått ett problem. En av deltagarna hade blivit gravid och kunde inte följa med. ”Du får hennes plats om du vill. Men det är ont om tid, du har 24 timmar på dig att bestämma dig.”

Nina Kirchner är ensamstående och vid den här tidpunkten var hennes söner tre och fem år gamla.

– Jag ringde min mamma i Tyskland med förhoppningen om att hon skulle kunna komma hit. Men hon svarade inte. Efter några timmar ringde jag ändå upp min kollega och sa: jag är på! Som tur är så löste det sig med mamma.

Och resan till jordens sydligaste kontinent blev så bra som Nina Kirchner hade drömt om.

– Antarktis är så otroligt stort och häftigt. De enorma isvidderna … det går inte att förklara. Vi seglade förbi isberg som var mer än 30 meter höga och såg mängder av sälar och valrossar.

Nina Kirchner är född och uppväxt i Tyskland och fascinationen för snö och is har hon haft sedan hon var barn.

– Mina föräldrar drev ett rehabsjukhus och jobbade alltid på somrarna, så vi hade inte semester då. Däremot åkte vi alltid till alperna på jul- och sportloven. Jag minns att jag tidigt förundrades av landskapen. De stora glaciärerna som ser så stilla ut, fast vi vet att de rör sig. Naturens kraft och människans litenhet blir väldigt påtaglig där.

I skolan var matte hennes favoritämne och det blev det naturliga valet när hon skulle studera vidare, även om hon inte hade någon klar tanke om vad hon ville jobba med.

– Det logiska tänkandet och svaren som inte går att ifrågasätta, passar mig. Jag är inte så mycket för att diskutera fram och tillbaka.

Samtidigt som hon pluggade matte anmälde hon sig till en kurs i teoretisk glaciologi. En kurs hon hoppades skulle bli ett lugnt komplement till de hårda matematikstudierna.

– Jag förväntade mig att jag skulle få sitta tillbakalutad och titta på vackra bilder av glaciärer.

Men det första som hände var att läraren, en professor som än i dag är Nina Kirchners mentor, tände overhead-projektorn och lade på ett blad fullklottrat med ekvationer.

– Så här gör vi glaciologi, sade han.

– Då förstod jag att jag hittat precis det som jag inte visste att jag sökte. Det var en cool känsla, säger Nina Kirchner.

På den tiden, det vill säga på 1990-talet, var det inte lika lätt som i dag att veta vad man skulle använda sina mattekunskaper till, menar Nina Kirchner.

Iskunnig. Att forska om inlandsisar betyder alltså att arbeta med frågor om klimatet.
”Det går inte längre att diskutera om klimatförändringarna finns. Det sker och det är allvarligt.”

– I dag lever vi i en digital värld och matte används i alla möjliga ämnen på universitetet. Ta geologi som jag undervisar i till exempel. Vi går inte ut och samlar jordprover för analys hela tiden. Det behöver vi inte. I stället arbetar vi med digitala prognoser och modeller och för det krävs en del matematikkunskaper. Så är det inom de flesta ämnen, matte kommer in i alla möjliga om-råden där det tidigare inte fanns. Tyvärr verkar studenterna inte alltid ha fattat det. Jag hoppas att mattelärarna i grundskolan och gymnasiet framöver kan fokusera mer på hur matte används i dag.

Efter några år vid universitetet i tyska Konstanz följde Nina Kirchner efter sin professor över gränsen till Schweiz och den anrika tekniska högskolan i Zürich, där Einstein en gång verkade. Där skrev hon sitt examensarbete i matematik och kariärren som glaciolog tog fart.

– Men när jag fick mitt första barn 2002 fick jag lägga isforskningen på is. Då bodde jag i Tyskland igen och att jobba och ha småbarn är komplicerat där, förskola finns inte alls i samma utsträckning som här.

I stället arbetade hon med industri­beställd forskning åt ett företag som erbjöd privat barnomsorg.

– Sådan slags forskning var inte min grej. Det kunde handla om att beräkna hur hjulaxeln på en lastbil skulle konstrueras för att klara en viss tyngd. Jag trivdes inte alls.

Men 2006 öppnades en oväntad dörr. Nina Kirchners syster, som sedan länge bott i Sverige, tipsade henne om att det fanns en ledig tjänst som ismodellerare på Stockholms universitet. Nina Kirchner sökte och fick den. Sedan 2008 bor hon i Sverige med sina två söner.

– Jag trivs bra, det här är hemma nu, säger hon.

Att forska om inlandsisar, både forntida och nutida, betyder också att arbeta med frågor om klimatet. Nina Kirchner utnämndes nyligen till vetenskaplig föreståndare för Bolincentret, en sammanslutning av över 300 forskare från Stockholms universitet, KTH och SMHI som alla jobbar med frågor relaterade till klimatförändringarna.

– Det känns jättekul att få det ansvaret, säger Nina Kirchner.

Som forskare vill hon inte uttala sig om något som hon inte vet exakt och svarar därför ganska undvikande på frågor om klimatet.

Hur illa är det ställt med klimatförändringarna? Kommer inlandsisarna att smälta?

– Typisk journalistfråga! Jag säger så här: det går inte längre att diskutera om klimatförändringarna finns. De sker och det är allvarligt. Nu måste vi jobba hårt för att ta fram strategier för hur vi ska förhålla oss till dem.

ur Lärarförbundets Magasin