Läs senare

Porträtt: Fredrika Gullfot

Algsoppa är framtidens gröna guld
Varför gå omvägen via fisk när man kan utvinna omega 3 direkt ur algerna? När Fredrika Gullfot insåg att man kan odla mikroalger tvekade hon inte en sekund.
– Det var för bra för att inte satsa på.

16 Okt 2012
Porträtt: Fredrika Gullfot
Blivande fabrik. I Weibulls gamla växthus kommer Fredrika Gullfot snart att odla alger i industriell skala. Foto: Lotten Pålsson

De stora växthusen står i byn Hammenhög utanför Simrishamn. I många år använde Hammenhögs och Weibulls dem till växtförädling, men de senaste sex åren har de stått tomma. Tills nu. För snart kommer man, innanför växthusens glasväggar, att kunna se långa rörsystem fyllda med en illande grön och bubblande algsoppa. En vätska som går att förädla till såväl kosttillskott och kosmetika som drivmedel.

Utanför ett av växthusen står Fredrika Gullfot och ser glad ut. Hennes vision är på väg att bli verklighet, och fort har det gått. Det är bara några år sedan, då hon höll på med sin doktorsavhandling om enzymer i växternas cellväggar, som hon fick klart för sig att man kan odla mikroalger. Det är en gröda som redan är stor i andra delar av världen, men bara gjorts en enda satsning på i Sverige.

– Här i Skåne ser man ju rapsfält överallt och vi vet alla att raps kan användas till flera olika saker. Och så visade det sig att det fanns ännu en energigröda, som skulle kunna lösa många av världens problem. Till exempel bli ett alternativ till fiskolja. Jag snöade in lite på det där.

Inte bara snöade in, nej hon tog tjänstledigt från sin doktorandtjänst och började tillsammans med sin dåvarande kompanjon att undersöka marknaden. Kunde algodling bli lönsamt i Sverige?

– Vi kom fram till att odling av mikroalger till kosttillskott, djurfoder och kosmetika var högst realistiskt.

Direkt efter disputationen startade Fredrika Gullfot ett bolag och reste till världens största algkonferens i Arizona för att presentera det.

– Så självförtroendet var det inget fel på, ler hon. Det var jättespännande att träffa likasinnade i USA, och de tyckte att jag var helt rätt ute.

Nu gällde det att hitta en lämplig plats för en algodling. Mesta möjliga sol var grundförutsättningen – då var det Kalmar, Öland eller Österlen som gällde. Fredrika Gullfot, som hade tillbringat sin barndoms somrar i närheten av Onslunda föll för det sistnämnda alternativet och bestämde sig för Simrishamn. Orten fick också ge namn åt företaget: Simris Alg.

– Och så hade vi sån tur att vi kunde ta över de här gamla växthusen och slapp bygga nya!

Efter att ha provodlat mikroalger på ett laboratorium i Malmö i några år räknar Fredrika Gullfot och hennes medarbetare med att produktionen kan komma i gång på riktigt i september. I så fall kan de skörda de första algerna senare i höst och ha produkter på marknaden till våren.

Mikroalger, alltså. Mikroskopiskt små encelliga växter som lever på fotosyntesen och är en av förutsättningarna för livet här på jorden. De finns i alla vattenhaltiga miljöer på hela vår planet.

– De är de första växterna, kan man säga, och jättefascinerande, tycker jag. Kemiska fabriker i miniatyrformat!

Hon förklarar: Andra växter har ju rötter, stammar, blad och så vidare, vilket betyder att stora delar av deras ämnesomsättning går åt till att bygga material. Mikroalgerna däremot, kan använda hela sin metabolism till att tillverka kemiska ämnen, som pigment och antioxidanter.

Och – inte minst – omega 3. Denna viktiga fettsyra får vi människor ju oftast i oss via omvägar, genom att äta antingen fisk och skaldjur eller kapslar som tillverkats av fiskolja. Fisk som troligen inte bara ätit alger, plankton och andra djur, utan också miljögifter.

– Dessutom är det en fruktansvärd industri. Till en burk omega 3 krävs det 600 sardiner.

Att odla mikroalger och utvinna omega 3 direkt ur dem är alltså, berättar Fredrika Gullfot, både mycket säkrare och mer hållbart och görs redan i hyfsat stor skala. Till exempel innehåller 90 procent av all modersmjölksersättning omega 3 från alger. Men utvinningen ur fisk skulle kunna minskas rejält om mikroalgsodlandet i världen ökade.

– Algerna är helt enkelt en enormt outnyttjad resurs, säger hon och berättar att bara ett tiotal av många hundratusen arter mikroalger används i kommersiell odling. De flesta arterna är inte ens karaktäriserade.

Vid odling av mikroalger för bioenergi och drivmedel kan man dessutom använda koldioxid från fossila utsläpp eftersom algerna med hjälp av solenergin omvandlar den till biomassa, som i sin tur kan förädlas. Algerna kan också återvinna bland annat kväve och fosfor från avlopp från industri, jordbruk och bostäder.

Fredrika Gullfot växte upp i en familj där det var politik och konst som gällde. Hennes mamma var operasångerska, pappan journalist och ingen av dem förstod dotterns intresse för natur och teknik.

– Jag brukade spara veckopengen för att köpa tidskrifter om vetenskap, men skämdes nästan för det. Men egentligen var det solklart redan då, att jag skulle bli ingenjör. Jag plockade isär radioapparater och byggde ihop dem igen, och min lillebror och jag gjorde olika sorters experiment.

Hon hade lätt för sig i skolan, så lätt att hon blev uttråkad. De tidiga tonåren blev stökiga och efter nian valde hon bort gymnasiet för att utbilda sig till verkstadsmekaniker, vilket hon sedan jobbade som i några år.

Så en dag var studielusten tillbaka och på den tiden fanns fortfarande den så kallade 25:4-regeln, som innebar att människor över 25 med minst 4 års arbetslivserfarenhet kunde komma in på universitet och högskolor. Perfekt för en sådan som Fredrika Gullfot.

– Jag tycker det är helt galet att den möjligheten inte finns längre. Den var jätteviktig för sådana som jag, nyfikna människor som vill gå sina egna vägar.

Än så länge hade humanisten i Fredrika övertaget och hon började läsa religionshistoria, antikens historia och assyriologi. Efter några år som analytiker inom säkerhetspolitik tog hon sedan ett naturvetenskapligt basår för att satsa på matematik och datalogi. Under en tid som finansmatematiker växte sig dock intresset för naturvetenskap allt starkare, och särskilt den så kallade gentekniken. I samma veva sålde hon en lägenhet, fick pengar över och bestämde sig för att använda dem till att återigen sätta sig på skolbänken, nu på KTH för att läsa bioteknik och så småningom doktorera.

– Jag kände mig barnsligt fascinerad av att det är möjligt att gå in i livets minsta beståndsdelar och hur man kan använda den kunskapen.

Detta intresse hade stark anknytning till hennes miljöengagemang, hur man kan ha naturen som förebild för att skapa mer hållbara och effektiva tillverkningsmetoder.

– Det är sånt jag brinner för. Om vi till exempel lär oss förstå hur vedbildning går till på molekylär nivå kan vi skapa bättre material med högre prestanda, som dessutom är mer miljövänliga. Detta var vad min forskning på KTH syftade till. Och, poängterar hon, det handlar inte bara om att skona naturresurser, utan att faktiskt hitta bättre, mer effektiva metoder som ger ett högre värde hos det som tillverkas, till exempel i form av prestanda, nyttighet och effektivitet.
– Naturen är helt enkelt överlägsen människan som ingenjör.

Foto: Lotten PålssonNär Fredrika Gullfot beskriver hur själva mikroalgsodlingen går till, brukar hon jämföra med surdeg. Man börjar med lite alger och vatten i ett provrör. Vid tillförsel av koldioxid och sol eller artificiellt ljus växer algerna och allt eftersom får man flytta dem till större och större kärl. Till slut placeras de i flera kubikmeter stora fotobioreaktorer och när celltätheten är tillräckligt hög kan man börja skörda.

– Då tar man ungefär hälften varannan dag och fyller på vatten, så växer de igen.

De skördade algerna körs i centrifug så att de blir som ett slags lera som torkas. Ur den kan man pressa olja som blir till omega 3-kapslar, eller extrahera andra ämnen för andra sorters produkter, till exempel pigment som kan användas i medicinsk diagnostik och forskning.

Olja från mikroalger kan alltså också bli biobränsle. I USA har flera företag sådan tillverkning på gång, men än är det för svårt att få lönsamhet i det, enligt Fredrika Gullfot.

Hon är den sortens person som eggas av utmaningar, förstår man när man läser hennes blogg Ultraschmultra. Där skriver hon om sin andra stora passion, ultradistanslöpning.

– Samma år som jag tog examen som civilingenjör fyllde jag 40. Då gav jag mig själv ett par löparskor i present och började springa. Men jag ville ha en rejäl utmaning, inte bara typ Vårruset, utan anmälde mig till Stockholms halvmaraton för att det kändes oöverstigligt.

Hon, som hade hatat skoljympan och i stort sett aldrig idrottat, märkte snabbt att löpandet gav henne väldiga energikickar. När hon så hörde talas om sportgrenen ultramaraton, som innebär att man springer längre än den vanliga maratondistansen på drygt 4 mil, bestämde hon sig för att det skulle bli hennes grej. På den vägen är det. En ledig dag kan hon vara ute och springa i sex-sju timmar.

– Men jag jagar inte tider, utan gör det för äventyret. Och för att fundera.

– Annars tar man sig ju inte tid att tänka i flera timmar. Att Simris Alg blev verklighet beror nog på allt ältande under mina långpass. 

Titel Civilingenjör, teknologie doktor i bioteknik och företagsledare.
Ålder 45.
Familj Maken Gunnar Björnsson, professor i filosofi vid Umeå universitet, dottern Daphne, 27, marknadsansvarig på Simris Alg.
Bor Växlar mellan lägenheterna i Stockholm och Simrishamn.
Uppväxt I Schweiz, Tyskland, Sverige och Grekland.
Lyssnar på ”Jag gillar olika sorters musik, gärna off-mainstream, och älskar när jag hittar nåt nytt som jag kan ladda mp3:n med och sticka ut och springa till. Just nu är det Röyksopp, Pugh Rogefeldt, Bill Wyman och Nine Inch Nails.”
Läser ”Det ska hända nåt och får gärna vara fantasifullt. Senast läste jag Maj-Gull Axelssons Den jag aldrig var, den var otroligt bra. Jonas Hassen Khemiri gillar jag också, och Salman Rushdie.”
Äter helstRawfood, helt klart!”
Har inte Körkort. ”Folk tror inte man kan bo i landsorten utan bil och körkort, men det fungerar faktiskt. Och man hinner jobba mycket på bussar och tåg.”

ur Lärarförbundets Magasin