Läs senare

Skatterna i skolans dunkla vrår

av Christofer Danielson
04 Sep 2017
04 Sep 2017

 Får jag klappa den? säger en röst bakom mig. Jag vänder mig om och får syn på en av  de coolare killarna som stannat till vid en uppstoppad ejderhona. ”Det går bra om du är försiktig”, svarar jag. Han undrar varför näbben är böjd. Vårt samtal fortsätter om fågelns utseende, vad den äter och var den lever. Det intressanta är att klass 8 har kemi. Ejdern var kvar efter niornas biologilektion.

Djur – döda som levande, stora och små, lokala eller exotiska – fascinerar. Det gör det extra spännande att fortsätta skattjakten i skolans förråd och öppna skåpen längst där inne. I ett av dem möts jag av två stora, stirrande ögon. För ett ögonblick vill jag nästan ducka för ugglan som sitter vackert monterad på en trädgren.

Jag börjar närma mig institutionens stora hemligheter. Här finns mängder av uppstoppade fåglar, små däggdjur, insekter i plast, kycklingembryon och ormar i oidentifierbara vätskor. Det är helt klart en skatt som gömmer sig i skåpens dunkla vrår.

Att ta in några uppstoppade fåglar i klassrummet fungerar alltid. Eleverna tittar intresserat och jag hinner knappt ställa en fråga innan jag får en massa tillbaka. Det är ett enkelt och trevligt sätt att ha en lektion om evolutionen. Vad finns för likheter och skillnader? Hur lever de? Hur kan det ha blivit så? Genom frågorna kommer vi vidare till evolutionens drivkrafter, jordens ständiga förändring och tidsperspektivet.

Men även om de uppstoppade djuren gör ett bra jobb så går det inte upp mot mötet med de levande. Från grannklassrummet hörs plötsligt glada utrop som ”Det är något som rör sig!”

Det är kollegan som, vid ett tidigare tillfälle, låtit klassen samla in – för att använda deras eget uttryck – ”gegga”. Eleverna dokumenterade var och när de tog proverna, satte till lite vatten och förslöt sedan burkarna. Dessa har sedan fått stå ljust och rumstempererat.

Nu, ett par månader senare, har de åter öppnats. Uppgiften är att undersöka vad som finns i dem. De glada utropen kommer av att eleverna hittat hoppstjärtar, toffeldjur och hjuldjur. Nu kommer frågorna igen: Var kommer de ifrån? Vad äter de? Vad behöver de för att leva?

Undervisningen uppnår aktivitetsmaximum och eleverna är mycket nöjda över sina fynd. Det är som om de upptäckt något helt nytt på jorden. Det blir ett perfekt läge att koppla till de första vetenskapspersonerna.

Det är som om lektionerna med djur får egna liv. Vi lärare­ snarare lotsar än drar eleverna framåt. Jag och min kollega träffas senare för att dela med oss av våra erfarenheter och positiva upplevelser. Vi diskuterar hur vi ska samarbeta och hur vi ska kunna visa på den biologiska mångfalden på jorden. Vi kommer fram till att vi genom att börja med fältstudier och undersökande arbetssätt i närmiljön sedan kan lyfta frågorna globalt. Idéerna haglar och vi börjar ana en plan för nästa läsår. Det är ytterligare ett steg mot en varierande, utmanande, intressant och rolig undervisning. Det är då det är riktigt kul att vara NO-lärare.

ur Lärarförbundets Magasin