Ingår i temat
Levande biologi
Läs senare

Vår syn på djur speglas i klassrummet

Från uppstoppade fåglar till dissektionsmaterial och klassrumsakvarier. Studieobjekten har varierat över tid men djur spelar fortfarande en viktig roll i biologiundervisningen.

av Ellen Larsson
04 Sep 2017
04 Sep 2017
Vår syn på djur speglas i klassrummet
Illustration: Spektra

Många är de skalbaggar och fjärilar som satts på nålar. Andra arter finns bevarade i uppstoppad form. Under 1800-talet blev biologiska museer, med insamlade exemplar av olika arter, vanliga på allmänna läroverk. Skolsamlingarna hade då en viktig pedagogisk funktion, men fungerade också som en statussymbol för både skolan och staden. I dag används de allt mindre i biologiundervisningen.

En kartläggning som Vetenskapsradion gjort visar att många äldre gymnasieskolor har samlingar av mänskliga skelett, organ och burkar med foster. Forskare har börjat ställa krav på att en nationell handlingsplan tas fram för att hjälpa skolorna hantera detta på ett etiskt bra sätt. Katedralskolan i Uppsala beslutade redan 2015 att lämna in sin samling av hjärnor i formalin, mänskliga skelettdelar och mängder av uppstoppade djur till Uppsala universitet.

– Ända sedan 1600-talet har det funnits en tradition att samla på ett exemplar av allt levande. I dag används inte de uppstoppade djuren lika mycket i undervisningen. Det känns bra att Uppsala universitet nu har ansvaret för att humanmaterialet förvaras på ett etiskt försvarbart sätt, säger Åslög Westerling som är lektor i biologi på Katedralskolan i Uppsala.

Några av djuren på Katedralskolan var gåvor från Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Där finns i dag 10 miljoner prover av djur, växter och mineraler avsedda för forskning, bevarade i form av spritpreparat och frysta vävnadsprov – alltifrån insekter på nålar till valskelett och fossil.

– Det finns guldkorn i alla skolsamlingar, men det är svårt för lärare att avgöra vilka djur som är värda att bevara och vilka som är värdelösa ur ett pedagogiskt, vetenskapligt eller kulturhistoriskt perspektiv. Eftersom vi inte vet vad de här samlingarna kan bidra med i framtiden är det synd om fel saker slängs, säger förste assistent Erik Åhlander.

Uppstoppade djur har kanske börjat spela ut sin roll i biologi­undervisningen, men döda djur används fortfarande när eleverna ska dissekera. Verksamheter som involverar användningen av ryggradsdjur i undervisningen är reglerade i Sverige. Grundskolor arbetar i allmänhet inte med levande ryggradsdjur i biologiundervisningen eftersom det kräver tillstånd, ett undantag är att man kan ha mindre akvarier utan tillstånd.

En grundregel är att inga ryggradsdjur får dödas med avsikt att dissekera. Men enligt Jordbruksverket, som reglerar den här verksamheten, får exempelvis animaliska biprodukter som hjärta, lungor och lever som varit livsmedel innan de lämnades ut från slakteriet eller livsmedelsbutiken användas. Enligt Britt-Marie Lidesten, föreståndare för Nationellt resurscentrum för biologi och bioteknik vid Uppsala universitet, är dissektioner ett bra sätt att lära eleverna hur kroppen är uppbyggd.

– Elever förstår knappast hur de inre organen ser ut om de inte får se dem i verklig­heten, modeller och bilder kan inte ersätta det. Dissektioner blir också en grund för att förstå medicinska aspekter, men självklart ska ingen elev tvingas att dissekera. Det går ju att i stället göra alternativa uppgifter, säger hon.

Det finns inte några restriktioner, mer än generella etiska, för ryggradslösa djur.

Biologi är det ämne som tydligast behandlar människans relation till djur och natur. I en tid av växande miljö- och klimatproblem bör människans relation till djuren studeras kritiskt, menar Helena Pedersen som är universitetslektor vid institutionen för didaktik och pedagogisk profession på Göteborgs universitet och verksam inom utbildning för hållbar utveckling

– Har djuren ett egenvärde eller endast ett värde i relation till människan? Den djursyn som dominerar i samhället förmedlas också till elever i skolan, men den kan och bör problematiseras, säger hon.

Djursynen hon syftar på är den som reducerar djur till objekt som människan är fri att använda mer eller mindre som hen önskar. Helena Pedersen frågar sig vad som skulle hända om vi problematiserar djurens roll som studie- och konsumtionsobjekt.

– Att låta djuren träda fram som subjekt är inte bara en fråga om etik och moral utan också en systemkritisk fråga som handlar om makt – och pengar. Att den biologiska mångfalden hotas problematiseras ofta men inte det faktum att vissa arter massproduceras i större skala än någonsin i industrin, säger hon.

Att prata djuretik på biologin, på det sätt som Helena Pedersen efterfrågar, kan uppfattas som att pådyvla eleverna värderingar. Hennes svar på det är att skolan aldrig är en helt neutral kunskapsförmedlare utan också en institution som socialiserar individer in i ett samhällssystem.

– Djur i vårt samhälle är inte bara biologiska varelser utan också socialt och kulturellt konstruerade av oss. Begrepp som försöksdjur, köttdjur och sällskapsdjur visar att många djur definieras enbart utifrån den nytta de ger människor.

Helena Pedersen

Helena Pedersen är universitetslektor vid institutionen för didaktik och pedagogisk profession, Göteborgs universitet. I höst håller hon kursen Education for Sustainable Development – an introduction.

Detta antropocentriska synsätt, där människan är alltings centrum, vill Helena Pedersen utmana genom att introducera ett kritiskt maktanalytiskt perspektiv i undervisningen.

– Att biologilärare och samhällslärare arbetar ämnes­övergripande, med de olika perspektiv på djur som finns i såväl undervisningen som samhället i stort, skulle kunna vara en ingång till diskussioner om hur djur konstrueras och varför vi behandlar dem på så vitt skilda sätt. Oavsett utbildningsnivå – och ämne – är det vår skyldighet att ge elever verktyg för att tänka kritiskt.

ur Lärarförbundets Magasin