Läs senare

Samma pizza varje år

av Ola Helenius
06 Mar 2018
06 Mar 2018

När jag tittar i matematikböcker för skolan så påminns jag om Donald Trump.
Inte om Trump i sig utan om min kognitiva relation till fenomenet Trump. Han vräker ur sig galenskaper i stort sett dagligen. Och man häpnar. Eller snarare, man borde häpna men man gör det inte längre, för man har vant sig. Endast genom att betrakta varje uttalande i relation till verkligheten snarare än i relation till Trump kan en korrekt häpnadsgrad upprätthållas.

Så är det med läroböcker också. Eftersom jag inte undervisar i skolan själv så har jag ingen daglig kontakt med läroböcker utan ser dem mest som en egen genre. Jag sneglar i dem ibland och häpnar, men tänker: Ja, ja, typiskt läroboksmässigt. Jag har vant mig.

Men ibland händer saker som får mig att spontanhäpna igen. Som den senaste tiden då jag har jämfört matematikböcker för gymnasiet och grundskolan. Till exempel såg jag utdrag ur en bok för gymnasiets kurs 1 och för årskurs 5 i grundskolan. Det handlade om bråk.

Böckernas framställningar var nästan identiska. Samma cirklar med pizzabitar, samma förklaringar, uppgifter på samma nivå och samma begrepp och procedurer. Den ena boken hade färggladare bilder, större text och glesare sidor. Det var gymnasie­boken. En bok hade rubriken ”Vi repeterar bråk”. Det var boken för årskurs 5. Det var för övrigt en helt korrekt rubrik för en stor del av samma matematiska innehåll behandlas redan i årskurs 3.

Ola Helenius

Titel Biträdande föreståndare för NCM
Plats Göteborg
Åsikt Om man måste undervisa om samma sak i sju år undervisar man fel.

Skälet till att gymnasielärare inte vägrar att befatta sig med gymnasieböcker med innehåll och framställning som passar bra i årskurs 5 är att det verkar passa många av deras elevers kunskapsnivåer. Många elever kan inte hantera basal aritmetik med rationella tal när de börjar gymnasiet och inte heller när de slutar. Att fånga upp elever där de är, är en bra idé. Men samtidigt är det ju helt orimligt att börja undervisa om samma matematiska innehåll år efter år. Vad skickar det för signaler? En elev i årskurs 3 som ser gymnasieboken kan tänka: väck mig om åtta år.

Man kan ju också vända på resonemanget. Felet ligger inte i de senare årskursernas kvardröjande vid den elementära framställningen utan i den elementära framställningen i sig. Rimligen är det något fel på hur man undervisar om bråk redan i årskurs 3, 4 eller 5, eftersom eleverna inte lär sig. Och om de inte lär sig då, varför skulle samma slags framställning fungera när de är äldre?

Så den stora frågan blir varför någon lärare i någon årskurs accepterar en framställning som bevisligen inte fungerar. Jag tror att svaret handlar om något mycket generellt när det gäller lärares egen bedömning av undervisningseffektivitet.

Det känns som att eleverna gör framsteg eftersom de flesta trots allt klarar av att lösa uppgifterna som ges just när man håller på med momentet i fråga. Men undervisningen ger inte tillräckligt bestående intryck.

Precis detta upptäckte också Caroline Nagy och det ligger till grund för hennes helt färska avhandling, som är väl värd att googla fram och läsa.

ur Lärarförbundets Magasin